fredag 26 juni 2009

Kultur, ekonomi och pedagogiska funderingar

Ungefär 7 miljarder kronor kostar det i dag att driva Landstinget Dalarna under ett år. I runda slängar kostar alltså verksamheten 20 miljoner per dag.

Landstingets bidrag till kulturverksamhet är 65 miljoner kronor på ett år. Kulturens kostnader motsvarar alltså ungefär tre och en halv dags drift av hela landstinget. Därtill bjuder Staten på en och en halv dag, på ett ungefär.

Skulle vi ta bort all kultur (alltså Dalarnas museum, Musik i Dalarna, Dalateatern, Film i Dalarna, Dans i Dalarna, Konst i Dalarna, Bibliotek Dalarna, Mentalvårdsmuseet, Gruvhospitalet och div. bidragsgivning) så ”tjänar” Landstinget tre och en halv dag per år. Samtidigt skulle mer än ett hundratal bli arbetslösa för att inte tala om förlusten av museum, musik, teater...

Låt oss tänka tanken att vi nu, då landstinget verkligen lider av krisen, skär ner bidragen till kulturen med 10% - en verkligen drastisk åtgärd då kulturbudgeten genom åren ständigt slimmats och först på senare år varit föremål för uppskrivning för kostnads- och löneökning.

Vad motsvarar då dessa tio procent – jo ungefär 6,5 miljoner kronor. Om vi räknar med att en genomsnittlig landstingsarbetsdag är 10 timmar och kostar, som vi tidigare kom fram till, 20 miljoner, så kostar varje timme 2 miljoner. Slutsatsen blir att en tioprocentig minskning av kulturbudgeten per år motsvarar lite mer än tre timmars arbete på Landstinget Dalarna.

Skulle vän av ordning påstå att hela landstinget är i gång 24 timmar om dygnet (trots att det bara är akutsjukhusen som är det) så blir det sex timmars förtjänst, med en 10% sänkning av kulturutgifterna.

En kulturupplevelse skapar kreativa människor som ges nya sätt att se på tillvaron, att förstå, tänka och handla. Kanske är det enda passande i krisen, att öka utbudet av kultur.

Staffan Nilsson, silversmed (s)

torsdag 18 juni 2009

Katedralen flyttar till Ottilia Adelborgmuseet!

Varmt välkommen till invigning och katedralresning vid Ottilia Adelborgmuseet, lördagen den 27 juni kl. 13.00!

• Musik och recitation av Boverkets regler för stabilitet i byggnader.
• Invigningstal av kommunalråd Anders Ahlgren
• Skaparverkstad för barn kl 13–15. Skapa din egen katedral under ledning av konstpedagog Ewa Lindgren. Från 4 år.

Sönd 28/6 Ottilia Adelborgmuseet, kl. 17.00
Föreläsning och samtal
Utställningens upphovsman Mats Lodén berättar och samtalar
om sin konst och kulturingenjör Svante Nordlander om att bygga
skulpturer så att de står kvar.
Arr: Skådebanan i samarbete med Kultur Gagnef

Tisd 30/6, kl. 19.00
Sommarmusikmässa i katedralen
Arr: Svenska kyrkan

Tisd 7/7, kl. 19.00
Katedral: uppläsning och musik
Medverkande: Gunnar Bjarne, Erik Yvell, Peter Dahlkvist, Gunilla Lundgren,
Jörgen Dicander, Bengt Holmkvist, Marie-Louise Wallin
Arr: Föreningen Författarna

måndag 15 juni 2009

Katedralen - ett konkrement med många utgångar

Mats Lodéns katedral väckte många associationer när den restes mot himlen, både mäktig i sin träkonstruktion och en behändigt liten katedral. Mats Lodén menar att katedralkonstverket ska vara en mobil plats för eftertanke i vårt mobila samhälle och den tanken tog kommunalrådet Mikael Rosén upp i sitt invigningstal där han utvecklade en möjlig tolkning av verket. Katedralen som mobiltelefon till Gud. När helst vi behöver koppla upp oss till Gud så finns den mobila katedralen där för oss att använda oss av och gå in i, öppen som den är för många oavsett trosinriktning, kristen, muslim, jude. Mikael Rosen lyfter fram människans behov av en kommunikationskanal till Gud. I förlängningen av det finns den motsatta tanken att den mobila katedralen också kan vara Guds  behov av en mobiltelefon till oss människor, ett anrop.

Mats Lodéns konstverk inbjuder verkligen till många reflektioner - inte minst utifrån tillägget 'ett konkrement'. Ett latinskt ord för förstelning i organ. Har kyrkans katedraler av sten och murbruk förstelnat? Har katedralerna förlorat sin kraft som existentiella tilltalsplatser? Ja, i en mening verkar det vara så. I Sverige har andelen som kallar sig bekännande kristna under hela 1900-talet minskat dramatiskt. Ständigt färre döper sina barn, konfirmerar sig, gifter sig eller begraver sina anhöriga genom ritualer i kyrkan. Har därmed vår kulturs heliga byggnader förstelnat till konkrement? Är det bland annat detta Mats Lodéns blåa katedral antyder?

Men man ska inte döma djupet efter ytan. Vad folk gör är kanske inte samma sak som vad man längtar efter. Denna distinktion gjorde Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen i en annan diskussion om miljömedvetande och miljöhandlingar.

Vi kan aldrig riktigt säkert veta vad som rör sig i människans inre, därför är katedralen en bra symbol för något svårfångat i vårt samhälle av idag. Och kanske är Mats Lodén själv som konstnär den mobiltelefon som Gud använder för att rikta ett tilltal till oss. Det är en gammal tanke inom konstteologi, att när de religiösa institutionerna riskerar att stelna, när de religiösa ritualerna förlorar sin kommunikativa kraft, då blir konstnärernas konst, artisternas gestaltning, den seismograf som fångar upp det existentiella tilltalet. Teologin räddas av konstnärerna utanför institutionerna, som formulerar på nytt de svåra och nödvändiga sammanhangen, och som ibland gjuter nytt liv i organisationer som alltid riskerar att stelna. Ordningen behöver kaoset, kaoset kan befrukta ordningen. Upphör rörelsen mellan ordning och kaos, upphör livet.

Därför är det mycket intressant att Mats Lodéns blåa katedralprojekt också har fått ekonomiskt stöd av Svenska kyrkan. Den gamla ordningen existerande katedralbyggare känner igen ett existentiellt tilltal i konstens blåa katedral och välkomnar det.

Katedralkonkrementet har således inte alldeles stelnat. Och inte heller tycks människors relation till vår kulturs existerande katedraler förstelnat? I en undersökningen nyligen redovisades att 2,1 miljoner människor sammanlagt besökte domkyrkorna i Lund och Uppsala varje år, mer än det årliga antalet besök på Gröna Lund. Uppenbarligen finns det något lockande i det gamla stenkolosserna. Vi går gärna in i de existerande katedralerna för att rent fysiskt besöka och uppleva dessa gigantiska gamla rum.

Jämför upplevelsen av katedralerna av sten, tegelröda eller murbruksgrå och gå in i katedralens lutande trävalv på Medborgarplatsen i Falun. Mats Lodén förstått något centralt. Gud behöver idag en ganska stor, blå mobiltelefon.

Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap med medieinriktning
Senior lecturer/Assistant professor Religious Studies/Media and Communication Studies
School of Humanities and Media Studies
Dalarna University

lördag 13 juni 2009

Vandrar genom bokskogen...

Vandrar genom bokskogen i Sigurds fotspår där träden står hymn mot himlataket

Ljuset anfaller med en lätthet som gör tillvaron uthärdlig, ja nästan förklarad faktiskt.

Jag förnimmer svagt den mening som så många vill göra sig till tolk för, och som låter sig beskrivas om och om igen, bara så där som från ingenstans…..

Bladverken håller oss nära marken, skorna vadar i den mull som  ropar : Förena er! Förena er!

Den monumentala katedralen bereder nästan oändlig plats för stillhet och eftertanke, men också till sång och berättande, ger dig ditt inre fokus tillbaka, en gudagåva eller ödets nyckberoende på vem du är.

En fristad du kanske aldrig träder tillbaka in i om du inte någon gång återigen söker upp platsen där pelarvalven står hymn mot himlataket

Bosse Lundkvist föreståndare Balsta Musikslott i Eskilstuna. I 30  år har Bosse arbetat med människor i Eskilstuna, grannskapsarbete, musikpedagog och på Barnkultur-centrum. Skriver och framför dessutom egna låtar om det behövs. Har bl.a medverkat vid visfestivalerna i Västervik och vid Skuleberget (Höga Kusten) www.balstamusikslott.se

torsdag 11 juni 2009

Ett brev skrivet i snö

Den vårens snösmältning minns jag i kippande kängor i halvmörka trapphus från vars lägenheter dofter av stekt sill med frän löksås och frasiga pannkakor strömmade.

Och jag längtade, som den utsvultne jag var, att komma fram till din stol, dina läppar, dina ögon.

Långt innan hade jag läst de där raderna av Aspenström och fantiserat i mörkret på det rum där jag låg om somrarna. Det andra rummet vette mot söder och där vaknade jag alltid tidigt, fuktig av vånda, svett och en obesvarad kärlek.

Den våren började dina brev komma allt tätare. Ändå visste jag så lite om dig. Inte vem du var och vad du ville här i världen. I brottstycken, fallna som sot och flagor kände jag din historia, din släkt, dina drömmar.

Där, utanför mitt fönster, den våren i snösmältningen med ras från det tvära taket, hörde jag talgoxarnas preludier och blåmesarnas finskurna vissling. Och där utanför mitt fönster vajade ett träd som strävade uppåt mot vindskivorna. Vid sned vind hörde jag kvistarna liksom smeka träpanelens ohyvlade lock som hade de varit händer som rört sig över tätt slutna lakan i min bädd.

Ett skeppsbrott i snö var mitt liv och min livssträng spänd som en mandolins strängar. Men allt inom mig var tonlöst och trasigt - och inget eko kastas ju tillbaka om inte en ton kastas ut. Jag erfor blott hjärtats dunkande. Och jag jagade som en skeppsbruten med brev, korsband och lönekuvert uppför de 57 trapphusens branta stigning. För att få komma hem och lägga mig på sängen och pusta ut och sen äta den vard, som var den gamla vanliga, och blada i böckerna som jag sökt tröst i så mången gång förr.

Skulle jag någonsin  komma fram till din stol, dina ögon, ditt pulserande hjärta. Mina steg pulsade i den blöta snön från trapphus till trapphus och mina kängor klafsade och mina tår badade i svett och sura strumpor.  Skulle en gång våra pulsar och vår vilja nånsin få styras av samma inneboende vilja till harmoni. Dina ögon bar mina ögon och gav min blick en fast fixering.

Och nu efteråt: allt det som kraschat inom oss båda. Alla förhoppningar som slocknat likt stickor vid en sur brasa och alla resor in till varandra som aldrig blev av. Kunde jag med den erfarenheten djupt inom mig någon gång få säga att jag nått fram till din stol, dina ögon, dina läppar? Vågade jag låta den glädjen skjutas ut över min tunga? Det blev varken vårsaga eller höstsaga. Vi möttes aldrig. Något ställde sig i vägen för oss båda.Vi fann blott famn och sköte, vi fann blott fysisk stimulans och njutning (eller var också det bara en lös inbillning från min sida) - men vi fann aldrig våra själars gemenskap.

Jag kommer aldrig fram till dina läppar, jag finner aldrig mer dina ögon, min längtan har slocknat som en sticka i ett nedmörkt rum. Jag förblev ensam. Jag blev bara ett hindrande bihang för din lycka. Du blev mig blott en stötesten, som jag aldrig kunde vältra bort ur mitt liv. För barnens skull, för min rädslas skull, övergav jag dig aldrig. Och även halv lycka är bättre än ensamvandrarens egenlycka. Inte ens när hon kom som lovade mig en famn och en framtid, stannade jag kvar i en förhoppning att en gång vi två skulle finna de inre vägarna till varandra.

Och varför skulle just jag och just vi båda, bland alla de tusenden som aldrig heller fann varandra, vara dem som lyckades finna ögon, hjärta och läppar. Orden blev förvisso inte syra och asfalt och tomma hängen utan mening. Men vi kom aldrig fram till varandra. En öken stod oss inte emellan - men en djup sänka vi inte tog oss torrskodda över.

Och kunde egentligen någon tro att våra frusna positioner och enskilda ensamheter någonsin skulle kunna nå dit, in till tillvarons yttersta gräns: där de tu skulle fullbordas i den sällhetens gemenskap, där icke dunkel och rå dimma skymde vår syn, utan vi kunde skåda varandra ansikte mot ansikte.

Mandolinens strängar tiger ännu i en rymd av gåtfull tystnad. En sträng som aldrig spänns lämnar ingen tonvåg.

Erik Yvell

tisdag 9 juni 2009

Katedralbygget som metafor

Vad har Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? 

I dikten ”Romanska bågar” skriver Tranströmer: 
”Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

Likt en skulptural vision om mänsklighetens samhörighet reser sig ”La Sagrada Familia” 
mot himlen. Detta väldiga katedralbygge som påbörjades år1882, beräknas stå färdigt 2026 – hundra år efter Gaudis bortgång! Tillkomsten av hans vision liknar de gamla medeltida katedralbyggena. Kanske blir den aldrig färdig…

I Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” ser jag en övergripande metafor för konstnärlig verksamhet: det konstnärliga skapandet som skaver i samhällskroppen, men som då och då resulterar i de pärlor vi så gärna vill smycka oss med! Fast ingen vill förstås ta ansvar för tillkomsten av dessa pärlor – man kan verkligen fråga sig om konsten är utan värde eller ovärderlig! Man kan undra vad det finns för normer för konstskapandet – konsten omvandlar byggnormer till körsång i en katedral som varken skyler oss för regn eller vind: men där varje del i verket länkar oss samman och bildar något större där konsten är en ständigt pågående process: den blir aldrig färdig, och det är som det skall…

Ja, vad har då egentligen Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? Alla använder de katedralbygget som metafor för existentiella processer – ständigt pågående, öppna och ofärdiga. Utan dessa katedralbyggen skapas inte några nya pärlor – varken inuti människor eller i samhällskroppen.

Birgitta Åhlund
Intendent vid Leksands Konstmuseum

torsdag 4 juni 2009

Katedralen nelardetaK


Dikt av Tony Samuelsson, författare och kulturjournalist, bland annat på Dala-Demokraten. I augusti kommer hans nya roman ”Jag var en arier”.

måndag 1 juni 2009

Blåmesen vid Johannes kyrka


Också stenstäder är fyllda av småfåglar. 

Om nätterna är de fångna inne i kyrktornet. 

De sovande husen vänder sina parabolantenner mot himlen

för att fånga in månskenet

ovanför kontorsbyggnadens fyra upplysta rektanglar.

De dödas stillsamma samtalsämnen är mycket nära i natt, 

ett mumlande sorl. Med döden upphör döendet,

viskar de, och rädslan för det, 

men jag som tjyvlyssnar har snart glömt 

då pubarna släpper ut de levandes skrän på gatan, ylande

blåljus. När också deras röster tystnat

väver småfåglarna lövverken

över morgonens biltak. Och där virvlar blåmesen kring

i sitt ”psitsi-sirrrrr”, omöjlig att ta på allvar

i sin löjliga lilla mössa, en bevingad bandit

med svart ögonbindel, villkorligt frigiven

ur det mörka tornet.


Du är där och jag är där. Vi lyssnar

men vad han vill säga oss är inte helt lätt att förstå.

Träden begrundar det under lövskuggornas myller.

Det lättsinniga kvittret ger röst också åt dem

över gräset som verkligen är en matta, vävd av någon 

som bara haft tillgång till grönt garn – men i massor! 

Den har rullats ut över slänten 

bakom den gamle generalens gravsten 

med sina tre skrovliga ord. Jag återkommer till

de fyra rektanglarna i den tunga huskroppen.

De lyser om nätterna. Om dagarna är de mörka.

Därinne fortsätter de döda sitt kontorsarbete.


Så många har sagt oss att vi inte kan flyga

att vi nästan själva har börjat tro det 

medan år efter år rusar förbi 

som en mercedes genom vattenpölarna.

En tunn hinna av frömjöl på biltaket 

ska avslöja för oss att årstiden är inne

och ett stänk av fågelspillning på en sidoruta

ska återkalla minnet av den vanvettige lille flygaren.

Vi ska tolka hans meddelande så, att vi inte stilla ska låta

natten sluta sig kring oss, utan alltmer excentriska och bisarra

ropa till de ännu levande:

Rage, rage against the dying of the light!