tisdag 22 juni 2010

Min katedral heter Korzac

Åsa och Wille

...eller historien om en alldeles särskild man som även kallades den gamle doktorn, inte för att han var en äldre man utan mer för den vishet han ägde.
Året 1939, ett ödesår för många, i Polen i Warszawa fanns Janusz Korzac tillsammans med de hundratals adepter han inte bara skapat ett hem för utan också med till synes outsinliga krafter fostrat med både värme och respekt. Ni förstår, detta inte var en vanlig man, den gamle doktorn vek aldrig undan även om han kunde, inte ens när han år 1944 blev deporterad tillsammans med sina 200 skyddslingar till förintelselägret Treblinka, där de alla sedan blev ihjälgasade. Hur kunde detta ske, hur är det ens möjligt för någon att utföra ett sådant dåd? Tänk er in i situationen att knappt en mansålder har gått och hur osannolikt det först verkar upprepar sig ändå våldet människor emellan gång på gång. I dag bär sviterna från igår och jag behöver inte gå längre bakåt i tiden än så. Israels regerings handlande fördöms både inom och utom landets gränser för den huvudlösa attacken mot fartyget Chip to Gaza. Likt en evig kretsgång offrar människor sina liv för rätten att stå upp för sina principer. Och var gång försvaras demokratin och så även din och min rätt till ett värdigt liv!
Janusz Korzac blev sina ideal trogen i hela sitt liv i aktiv handling och det oavsett vad som än hände. Han hävdade barnets unika rätt till att föra sin egen talan och utformande tankar om barnets rättigheter som långt senare ledde fram till FN:s konvention för barnets rättigheter. Korzacs tankar är än i vår samtid brännande och aktuella. Han ställer sig frågan vad som skiljer barnet från den vuxne och finner att endast ett skiljer den vuxne från att vara ett barn och det är erfarenheten, inget annat. I det historiska perspektivet heter min katedral Korzac men kan även heta Ellen Key, Astrid Lindgren eller någon av alla de som står upp för andra och med envishet vill tro på att människan är det enda som kan förändra tingens ordning i den mänskliga strävan som demokratin är sprungen ur. Inom de blå regelverken ryms allt om vi vill men den kan inte skydda det redan uppnådda, det måste vi göra själva.

Åsa Brädefors
Specialpedagog

lördag 19 juni 2010


Katedralen, med sina blå valvbågar på sned, är fantastisk, spektakulär och uppmanade!
De blå valvbågarna bildar ett tak- och vägglöst rum och färgen signalerar något speciellt.
Den ger intrycket av att vara någon form av ruin, utan att vara det.
Den står här som ett utropstecken i tiden.
Den är en scen, ett torg eller ett ”speakers corner”.
Den är en plats att samlas på eller kring, kanske för att på ett eller annat sätt visa sina visioner, komma med nya idéer, läsa dikter, framföra musik eller tala om livets glädje och allvar.
Den uppmanar oss att ta den i bruk, att tänka till och kanske tänka om!
Det verkar säga att det inte längre finnas några hållbara yttre strukturer att hålla fast vid.
Den blå katedralen talar om kaos, om någonting som brutits ner och om födelsen av något nytt.
Kanske säger den att klockan nu är, inte tio minuter i tolv, utan en minut i tolv.

Mona Lodén

måndag 14 juni 2010

Katedralen i Vimmerby


Fler bilder finns på http://astrid.matsloden.com/

söndag 6 juni 2010

Här är ett altare till katedralen




Konsten är i sin fulla rätt att vara ett Mysterium. Vi är i vår fulla rätt att delta. Låt oss resa de obesvarbara frågorna. Vi är alla filosofer och intellektuella.. Vem sa det? Antonio Gramsci? (Googla honom.) Tänk på vad du vill. Skapa ett handlingsutrymme. Res en katedral.
Dela den med andra. Gör världen till ett bättre ställe.

Nina Bondesson

tisdag 1 juni 2010

Dikt från Göran Fager