Babels torn av Pieter Bruegel den äldre.
Emiratet Dubai har rest världens högsta byggnad, Burj Khalifa, som sträcker sig nästan en kilometer i skyn. Det är dubbelt upp mot Empire State Building i New York, som ståtade med rekordet under den amerikanska eran 1931 till 1972.
Dubai har skulder på hundra miljarder dollar och har sett sina tillgångsvärden halveras i finanskrisen. Så varför gör de på detta viset?
Parallellen till Empire State är slående, hur man projekterar Babels torn i glödande högkonjunktur men tvingas inviga i depression. Bättre metafor för mänskligt övermod – eller kanske mänsklig framtidstro – är svårt att tänka sig.
Den bibliska tolkningen finns i elfte kapitlet av Första Mosebok. Herren tar sig en titt på det torn som människorna börjat bygga för att de vill ha något konstruktivt att enas kring, och han gillar inte vad han ser:
”Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”
Sagt och gjort. Sedan dess har människan varit spridd över jorden, babblat på tusentals skilda tungomål och bråkat om det mesta.
En väldigt jobbig gud, måste man säga.
Den som söker rimligare förklaringar till människans maniska byggande och ständiga tillkortakommanden kan börja i utvecklingsläran. Evolutionen har som bekant två vägar. Den belönar dels funktioner som gynnar överlevnaden, dels den sexuella selektionen.
Omsatt i arkitektoniska termer blir det ungefär så här:
Ett varmt och rejält hus i två våningar kan vara bra för barnens överlevnad. Ett hus i två hundra våningar kan vara bra för att locka till sig någon att få barnen med.
Resten är en fråga om avvägningar. Ju mindre ansträngning som krävs för att klara sig genom dagen, desto större energi kan man lägga på skrytfaktorn.
I naturen är det raka rör. Paradisfåglarna på Nya Guinea har haft så gott om mat och varit så förskonade från rovdjur att de utvecklat makalösa fjädrar, danser och ritualer.
När man ser dem på Discovery Channel är det svårt att hålla sig för skratt. Och givetvis är det oss själva vi skrattar åt.
Människans psykologi är förstås mer komplicerad än den sprängkåta blå paradisfågelns, eftersom vi är kulturvarelser. Drivkraften bakom projekt och drömmar kan inte reduceras till sex, men genom att förstå våra djupaste motiv kan vi också förändra destruktiva beteenden.
Ett sedelärande exempel är berättelsen om Påskön. I en paradisisk miljö fick någon för sig att ägna överskottsenergin åt att resa stenstatyer. Sedan blev det tävling. Skogen skövlades i byggandet av allt mäktigare gudabilder, tills hela samhället gick under.
Det var djupt mänskligt. Rörande, vansinnigt och storslaget på samma gång.
Strukturen på Burj Khalifa i Dubai påminner om den gigantiska Saturnusraket som USA använde för att ta sig till månen 1969. En av dessa 111 meter långa fallosar ligger nu på lit de parade i Nasa Space Center i Houston, Texas, med inskriptionen ”Den amerikanska ingenjörskonstens höjdpunkt”.
Apolloprogrammet ställde både paradisfåglarna och Påsköns stenhuggare i skuggan. Under hela 1960-talet satsades en försvarlig andel av USA:s bruttonationalprodukt på att skicka tre man för att plocka sten i rymden.
Meningslöst ur överlevnadssynpunkt. Extremt funktionellt ur skrytsynpunkt.
Enligt FN-prognoserna väntas USA:s befolkning öka från 317 miljoner år 2010 till 404 miljoner år 2050. Under samma tid minskar Rysslands befolkning från 140 miljoner till 116.
I demografiska termer lönade det sig tydligen att vinna rymdkapplöpningen. Därmed inte sagt att det var en klok prioritering.
Månfärderna är på samma gång det galnaste och det mest grandiosa mänskligheten hittat på. Dubbelheten understryks av att Saturnusraketens konstruktör – Wernher von Braun – var en produkt av Hitlertyskland medan Apollo beställdes av den amerikanska liberalismens ikon, John F. Kennedy.
Det värsta och det bästa i samma cylinder.
I en värld av begränsade resurser är det en överlevnadsfråga hur vi hanterar dessa drifter i framtiden. Storpolitiskt handlar det om att undvika kapprustning och pittmätning. Kulturellt handlar det om att förädla statusbegreppet, så att det får en djupare mening än största möjliga slöseri.
I teorin har demokratin och marknadsekonomin mekanismer för att hantera detta: diplomati, öppen debatt, beskattning och reglering av miljöförstöring. I praktiken är det som bekant svårare, men något bättre system står inte till buds.
En metod på global nivå vore att köra Babels torn i repris, alltså att samla alla nationer kring symboliska projekt som gör världen bättre. Inte för prestigens skull, som med skyskrapor byggda av slavarbetare, utan för det fredliga framstegets skull.
Då skulle vi dra både Gud och Darwin vid näsan.
Niklas Ekdal, ur Dagens Nyheter 9 februari 2010
Inlägg
