IKEAs katedraler

Av alla katedraler är IKEAs de mest symptomatiska. Lika blå som Lodéns och lika tankeväckande. Kamprad industrialiserade folkhemmet. Det som förr byggdes i lokala snickerier standardiserades, demonterades, lades i lådor och såldes till industrialismens kanonmat - arbetarna.

I IKEAs spår finns hundratals nedlagda snickerier. Den enskilda handens kunnande och möte med kunden är borta. Istället står alienerade ester och hyvlar bordsskivor på löpande band. Det kallas för utveckling och han hyllas som en hjälte i sin slitna gamla bil - Ingvar.

Bönderna har också gjort en Kamprad. Alla småskaliga slakterier och charkuteriet är nedlagda. Ur två fabriker kommer all mat idag. I ett rasande tempo steks åksjuka köttbullar och sprutas falukorv. Tusen, ja tusen, ja tusen till.

Thorsten Laxvik, Jordbrukare, Edsele

Det kallas för sunt bondförnuft. Med en förskräcklig kontamination försöker LRF få oss att tro att det är utveckling. Att det är nödvändigt med bönder som producerar skit som blir till korvar i fabrikerna.

I Österrike finns 5 000 lokala slakterier. I varje by finns en slaktare som gör korv med handens skicklighet. Man kan se både grisen och korven på samma plats. Samma hand som föder, dödar och förädlar.

Hurra för Ingvar som dödade de lokala snickerierna.

Demokratiska konkrement

Där jag bor i Norrlands inland byggdes aldrig några katedraler men väl små bönhus efter allfartsvägarna. De strävsamma och trofasta stred för sin rätt att bilda fria församlingar och målade sitt Bethel eller Betania ovanför dörren. Någon bidrog med en timmerstock till takåsen. En annan murade grunden till samlingshuset. En tredje kokade kaffe medan den fjärde tecknade sig för takpannor.

I statens eller kommunens offentliga lokaler fick man inte vara. Först träffades man utomhus för att fira gudstjänst. Därefter byggde man sin egen offentlighet. I frikyrkorörelsen, i nykterhetsrörelsen såväl som i arbetarrörelsen. Men det som byggdes var inte hus. Det var tillit till den gemensamma förmågan som snickrades ihop i protest mot staten. Ur de folkliga rörelserna steg medborgaranda och kandidater till riksdagen fram. Sådana man och i sällsynta fall kvinnor byggde folkhemmet som byggde på den tillit som byggdes när bönhusen byggdes.

Så står de nu kallställda efter allfartsvägarna med spruckna fönster och sönderrostade hängrännor; som konkrement efter demokratins pionjärer. Pratkvarnarna i riksdagens talarstol och pastorerna i sina predikstolar har glömt varför och hur demokratin skapades. De förvaltar den bara. Det är fara å färde.

Thorsten Laxvik, Jordbrukare, Edsele