Adolf Fredriks kyrka

Kyrkvaktmästaren börjar känna igen mig som den

som kommer in i hans kyrka om eftermiddagarna

och sitter tyst i en bänk, betraktande altartavlan

där marmorn ger ett återsken av morgonljuset

då Kristus jublande stiger ur graven

med armarna utsträckta till flykt. Hans kropp

så vackert utmejslad att jag måste gå närmare

för att se om konstnären glömt vad som skedde innan.

Nej, levrat blod går inte att återge i marmor, 

men där finns märken efter spikar i hans händer,

knappt urskiljbara. Ur sömnens djup rusar han mot himlens

till ett nytt liv. Snart ska han svepas i det blåa 

utan bitterhet mot dem som pinat honom.

Han ska älska dem högt uppifrån, så sägs det, och förlåta.

Kvar nedanför i vinddraget grupperar sig gestalter, så sköna

att det knappt går att skilja änglarna

från vaktposten som lugnt slumrar vidare,

oförmögen att hålla vakt mellan döden och livet.

Kyrkvaktmästaren går diskret ut på kyrktrappan 

för att röka en cigarrett och överlåter

det välvda rummet åt mina tankar,

så att de kan sväva fria mot stenvalven

som slagits över honom som stiger mot skyn,

som om man ville hålla honom kvar här 

i en något rymligare grav. Ännu ett tag,

ännu ett tag här hos oss,

vi som gärna vill ha kärleken på nära håll

och bara undantagsvis skymtar miraklet.

Hur långt ska det följa mig? Några kvarter? Några timmar?

Genom natten? Eller bara flamma upp

ett ögonblick på kyrkogårdsgången

när solen bryter fram och jag ser smältvattnet glittra

i avtrycken från räfflade gummisulor?

Gunnar Harding