Ett brev skrivet i snö

Den vårens snösmältning minns jag i kippande kängor i halvmörka trapphus från vars lägenheter dofter av stekt sill med frän löksås och frasiga pannkakor strömmade.

Och jag längtade, som den utsvultne jag var, att komma fram till din stol, dina läppar, dina ögon.

Långt innan hade jag läst de där raderna av Aspenström och fantiserat i mörkret på det rum där jag låg om somrarna. Det andra rummet vette mot söder och där vaknade jag alltid tidigt, fuktig av vånda, svett och en obesvarad kärlek.

Den våren började dina brev komma allt tätare. Ändå visste jag så lite om dig. Inte vem du var och vad du ville här i världen. I brottstycken, fallna som sot och flagor kände jag din historia, din släkt, dina drömmar.

Där, utanför mitt fönster, den våren i snösmältningen med ras från det tvära taket, hörde jag talgoxarnas preludier och blåmesarnas finskurna vissling. Och där utanför mitt fönster vajade ett träd som strävade uppåt mot vindskivorna. Vid sned vind hörde jag kvistarna liksom smeka träpanelens ohyvlade lock som hade de varit händer som rört sig över tätt slutna lakan i min bädd.

Ett skeppsbrott i snö var mitt liv och min livssträng spänd som en mandolins strängar. Men allt inom mig var tonlöst och trasigt - och inget eko kastas ju tillbaka om inte en ton kastas ut. Jag erfor blott hjärtats dunkande. Och jag jagade som en skeppsbruten med brev, korsband och lönekuvert uppför de 57 trapphusens branta stigning. För att få komma hem och lägga mig på sängen och pusta ut och sen äta den vard, som var den gamla vanliga, och blada i böckerna som jag sökt tröst i så mången gång förr.

Skulle jag någonsin  komma fram till din stol, dina ögon, ditt pulserande hjärta. Mina steg pulsade i den blöta snön från trapphus till trapphus och mina kängor klafsade och mina tår badade i svett och sura strumpor.  Skulle en gång våra pulsar och vår vilja nånsin få styras av samma inneboende vilja till harmoni. Dina ögon bar mina ögon och gav min blick en fast fixering.

Och nu efteråt: allt det som kraschat inom oss båda. Alla förhoppningar som slocknat likt stickor vid en sur brasa och alla resor in till varandra som aldrig blev av. Kunde jag med den erfarenheten djupt inom mig någon gång få säga att jag nått fram till din stol, dina ögon, dina läppar? Vågade jag låta den glädjen skjutas ut över min tunga? Det blev varken vårsaga eller höstsaga. Vi möttes aldrig. Något ställde sig i vägen för oss båda.Vi fann blott famn och sköte, vi fann blott fysisk stimulans och njutning (eller var också det bara en lös inbillning från min sida) - men vi fann aldrig våra själars gemenskap.

Jag kommer aldrig fram till dina läppar, jag finner aldrig mer dina ögon, min längtan har slocknat som en sticka i ett nedmörkt rum. Jag förblev ensam. Jag blev bara ett hindrande bihang för din lycka. Du blev mig blott en stötesten, som jag aldrig kunde vältra bort ur mitt liv. För barnens skull, för min rädslas skull, övergav jag dig aldrig. Och även halv lycka är bättre än ensamvandrarens egenlycka. Inte ens när hon kom som lovade mig en famn och en framtid, stannade jag kvar i en förhoppning att en gång vi två skulle finna de inre vägarna till varandra.

Och varför skulle just jag och just vi båda, bland alla de tusenden som aldrig heller fann varandra, vara dem som lyckades finna ögon, hjärta och läppar. Orden blev förvisso inte syra och asfalt och tomma hängen utan mening. Men vi kom aldrig fram till varandra. En öken stod oss inte emellan - men en djup sänka vi inte tog oss torrskodda över.

Och kunde egentligen någon tro att våra frusna positioner och enskilda ensamheter någonsin skulle kunna nå dit, in till tillvarons yttersta gräns: där de tu skulle fullbordas i den sällhetens gemenskap, där icke dunkel och rå dimma skymde vår syn, utan vi kunde skåda varandra ansikte mot ansikte.

Mandolinens strängar tiger ännu i en rymd av gåtfull tystnad. En sträng som aldrig spänns lämnar ingen tonvåg.

Erik Yvell