Blåmesen vid Johannes kyrka

Också stenstäder är fyllda av småfåglar. 

Om nätterna är de fångna inne i kyrktornet. 

De sovande husen vänder sina parabolantenner mot himlen

för att fånga in månskenet

ovanför kontorsbyggnadens fyra upplysta rektanglar.

De dödas stillsamma samtalsämnen är mycket nära i natt, 

ett mumlande sorl. Med döden upphör döendet,

viskar de, och rädslan för det, 

men jag som tjyvlyssnar har snart glömt 

då pubarna släpper ut de levandes skrän på gatan, ylande

blåljus. När också deras röster tystnat

väver småfåglarna lövverken

över morgonens biltak. Och där virvlar blåmesen kring

i sitt ”psitsi-sirrrrr”, omöjlig att ta på allvar

i sin löjliga lilla mössa, en bevingad bandit

med svart ögonbindel, villkorligt frigiven

ur det mörka tornet.

Du är där och jag är där. Vi lyssnar

men vad han vill säga oss är inte helt lätt att förstå.

Träden begrundar det under lövskuggornas myller.

Det lättsinniga kvittret ger röst också åt dem

över gräset som verkligen är en matta, vävd av någon 

som bara haft tillgång till grönt garn – men i massor! 

Den har rullats ut över slänten 

bakom den gamle generalens gravsten 

med sina tre skrovliga ord. Jag återkommer till

de fyra rektanglarna i den tunga huskroppen.

De lyser om nätterna. Om dagarna är de mörka.

Därinne fortsätter de döda sitt kontorsarbete.

Så många har sagt oss att vi inte kan flyga

att vi nästan själva har börjat tro det 

medan år efter år rusar förbi 

som en mercedes genom vattenpölarna.

En tunn hinna av frömjöl på biltaket 

ska avslöja för oss att årstiden är inne

och ett stänk av fågelspillning på en sidoruta

ska återkalla minnet av den vanvettige lille flygaren.

Vi ska tolka hans meddelande så, att vi inte stilla ska låta

natten sluta sig kring oss, utan alltmer excentriska och bisarra

ropa till de ännu levande:

Rage, rage against the dying of the light!