Mats Lodéns katedral väckte många associationer när den restes mot himlen, både mäktig i sin träkonstruktion och en behändigt liten katedral. Mats Lodén menar att katedralkonstverket ska vara en mobil plats för eftertanke i vårt mobila samhälle och den tanken tog kommunalrådet Mikael Rosén upp i sitt invigningstal där han utvecklade en möjlig tolkning av verket. Katedralen som mobiltelefon till Gud. När helst vi behöver koppla upp oss till Gud så finns den mobila katedralen där för oss att använda oss av och gå in i, öppen som den är för många oavsett trosinriktning, kristen, muslim, jude. Mikael Rosen lyfter fram människans behov av en kommunikationskanal till Gud. I förlängningen av det finns den motsatta tanken att den mobila katedralen också kan vara Guds behov av en mobiltelefon till oss människor, ett anrop.
Mats Lodéns konstverk inbjuder verkligen till många reflektioner - inte minst utifrån tillägget 'ett konkrement'. Ett latinskt ord för förstelning i organ. Har kyrkans katedraler av sten och murbruk förstelnat? Har katedralerna förlorat sin kraft som existentiella tilltalsplatser? Ja, i en mening verkar det vara så. I Sverige har andelen som kallar sig bekännande kristna under hela 1900-talet minskat dramatiskt. Ständigt färre döper sina barn, konfirmerar sig, gifter sig eller begraver sina anhöriga genom ritualer i kyrkan. Har därmed vår kulturs heliga byggnader förstelnat till konkrement? Är det bland annat detta Mats Lodéns blåa katedral antyder?
Men man ska inte döma djupet efter ytan. Vad folk gör är kanske inte samma sak som vad man längtar efter. Denna distinktion gjorde Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen i en annan diskussion om miljömedvetande och miljöhandlingar.
Vi kan aldrig riktigt säkert veta vad som rör sig i människans inre, därför är katedralen en bra symbol för något svårfångat i vårt samhälle av idag. Och kanske är Mats Lodén själv som konstnär den mobiltelefon som Gud använder för att rikta ett tilltal till oss. Det är en gammal tanke inom konstteologi, att när de religiösa institutionerna riskerar att stelna, när de religiösa ritualerna förlorar sin kommunikativa kraft, då blir konstnärernas konst, artisternas gestaltning, den seismograf som fångar upp det existentiella tilltalet. Teologin räddas av konstnärerna utanför institutionerna, som formulerar på nytt de svåra och nödvändiga sammanhangen, och som ibland gjuter nytt liv i organisationer som alltid riskerar att stelna. Ordningen behöver kaoset, kaoset kan befrukta ordningen. Upphör rörelsen mellan ordning och kaos, upphör livet.
Därför är det mycket intressant att Mats Lodéns blåa katedralprojekt också har fått ekonomiskt stöd av Svenska kyrkan. Den gamla ordningen existerande katedralbyggare känner igen ett existentiellt tilltal i konstens blåa katedral och välkomnar det.
Katedralkonkrementet har således inte alldeles stelnat. Och inte heller tycks människors relation till vår kulturs existerande katedraler förstelnat? I en undersökningen nyligen redovisades att 2,1 miljoner människor sammanlagt besökte domkyrkorna i Lund och Uppsala varje år, mer än det årliga antalet besök på Gröna Lund. Uppenbarligen finns det något lockande i det gamla stenkolosserna. Vi går gärna in i de existerande katedralerna för att rent fysiskt besöka och uppleva dessa gigantiska gamla rum.
Jämför upplevelsen av katedralerna av sten, tegelröda eller murbruksgrå och gå in i katedralens lutande trävalv på Medborgarplatsen i Falun. Mats Lodén förstått något centralt. Gud behöver idag en ganska stor, blå mobiltelefon.
Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap med medieinriktning
Senior lecturer/Assistant professor Religious Studies/Media and Communication Studies
School of Humanities and Media Studies
Dalarna University
Av alla katedraler
SvaraRaderaär IKEAs de mest symptomatiska. Lika blå som Lodéns och lika tankeväckande. Kamprad
industrialiserade folkhemmet. Det som förr byggdes i lokala snickerier
standardiserades, demonterades, lades i lådor och såldes till industrialismens
kanonmat - arbetarna.
I IKEAs spår finns hundratals nedlagda snickerier. Den enskilda handens kunnande och
möte med kunden är borta. Istället står alienerade ester och hyvlar bordsskivor på
löpande band. Det kallas för utveckling och han hyllas som en hjälte i sin slitna
gamla bil - Ingvar.
Bönderna har också gjort en Kamprad. Alla småskaliga slakterier och charkuteriet är
nedlagda. Ur två fabriker kommer all mat idag. I ett rasande tempo steks åksjuka
köttbullar och sprutas falukorv. Tusen, ja tusen, ja tusen till.
Det kallas för sunt bondförnuft. Med en förskräcklig kontamination försöker LRF få
oss att tro att det är utveckling. Att det är nödvändigt med bönder som producerar
skit som blir till korvar i fabrikerna.
I Österrike finns 5 000 lokala slakterier. I varje by finns en slaktare som gör korv
med handens skicklighet. Man kan se både grisen och korven på samma plats. Samma
hand som föder, dödar och förädlar.
Hurra för Ingvar som dödade de lokala snickerierna.