Katedralbygget som metafor

Vad har Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? 

I dikten ”Romanska bågar” skriver Tranströmer: 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

Likt en skulptural vision om mänsklighetens samhörighet reser sig ”La Sagrada Familia” 

mot himlen. Detta väldiga katedralbygge som påbörjades år1882, beräknas stå färdigt 2026 – hundra år efter Gaudis bortgång! Tillkomsten av hans vision liknar de gamla medeltida katedralbyggena. Kanske blir den aldrig färdig…

I Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” ser jag en övergripande metafor för konstnärlig verksamhet: det konstnärliga skapandet som skaver i samhällskroppen, men som då och då resulterar i de pärlor vi så gärna vill smycka oss med! Fast ingen vill förstås ta ansvar för tillkomsten av dessa pärlor – man kan verkligen fråga sig om konsten är utan värde eller ovärderlig! Man kan undra vad det finns för normer för konstskapandet – konsten omvandlar byggnormer till körsång i en katedral som varken skyler oss för regn eller vind: men där varje del i verket länkar oss samman och bildar något större där konsten är en ständigt pågående process: den blir aldrig färdig, och det är som det skall…

Ja, vad har då egentligen Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? Alla använder de katedralbygget som metafor för existentiella processer – ständigt pågående, öppna och ofärdiga. Utan dessa katedralbyggen skapas inte några nya pärlor – varken inuti människor eller i samhällskroppen.

Birgitta Åhlund

Intendent vid Leksands Konstmuseum