Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning.

Om katedralen och bazaren och stadens urbana rum - Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning.

Det är tidigt en lördag morgon i Fuente Vaqueros i södra Spanien. Den lokale polisen delar ut den sista platsen på marknaden till den korte killen som säljer snidade trätavlor. Hans familj sitter i bilen och väntar spänt. Två män spänner ett tyg, stramt, rätlinigt, över asfalten. Allting är i kartonger, eller i påsar. Allting är osett, oprövat. Det kan fortfarande bli en bra dag. Det här är en metafor för stadens uppkomst tänker jag. Skruvandet, tygerna som sträcks ut över marken, kartongerna som staplas. Men så slår det mig, det är inte en metafor. Det är stadens uppkomst. Hon som väger måttstocken i handen, tygerna som krullar sig kring hennes fötter. Och det stora röda träkorset bakom henne. Kyrkan mitt i stadens uppkomst.

I en text i första numret av konsthallen Färgfabrikens tidning Ff skriver Melissa Mean från den Londonbaserade idéverkstaden Demos om sitt arbete. Hon hänvisar bland annat till den amerikanske mjukvaruutvecklaren Eric Raymond och hans bok ”The Cathedral and the Bazaar”. Där använder Raymond skillnaden mellan basaren och katedralen som en illustration av två sätt att bygga datorsystem. Katedralen är ett verk av få som är solitt och oföränderligt medan basaren ett verk av många som är öppet och föränderligt. Raymond använder basarmetaforen för att beskriva så kallade ”open source”-system, användarbyggda system, inom datortekniken. Men Melissa Mean menar att hans analys ger ”en insikt i hur den kreativa metabolismen kan öka i städer”. För, menar Mean, det behövs nya tankar och metoder i stadsbyggandet om man vill lösa nya problem, från sprawl till klimatförändringar. Man måste till exempel balansera de maktstrukturer som finns och ”på ett mycket bättre sätt ansluta sig till de platser och rörelser där stadens verkliga intelligens och energi återfinns – i människors vardagsliv och kreativitet”.

Genom massans visdom. Men jag återkommer till det. Vad är det som gör en stad? Vad är det som skiljer den stora staden från den lilla. Varför lämnar man Vänersborg för Göteborg? Det stora staden erbjuder en möjlighet, när den är som bäst. ”If they stare let them stare in New York City” som Lou Reed sjunger om vännen Andy Warhol, som lämnade Pittsburgh, Pennsylvania för New York City 1949.  Flykten till den stora staden är en välkänd 1900-tals saga. Men om man lyfter blicken från det personliga. Vad är det som vi förväntar oss av en stad? Vad är det vi vill att den ska göra? En sak tror jag mer än något annat. Den ska vara innovativ. Den ska förändra, vara föränderlig och öppen. Den ska vara en basar, inte en katedral.

Låt mig få ta några exempel på vad jag uppfattar som samtida katedralbyggen. Göteborgs alla evenemang, friidrotts VM och EM. De går under en folklig beteckning men är egentligen undantagstillstånd som staden använder för att bli populär. Det är möjligt att Göteborg verkligen vill identifiera sig som evenemangsstaden, men det är i så fall ett typiskt katedralbygge.

Bilbao är ett annat exempel. Bilbao-effekten har drivit planlöst över framför allt Europa i tio års tid sedan Frank Gehry ritade det där erupterade stålmuseet som fick staden att hamna, som det heter, på kartan. Numera ingår Bilbao, sägs det, i den ”grand tour” som amerikanska turister tar i Europa. Paris. London. Bilbao. Rom. De där turistströmmarna ska inte underskattas, de skapar arbeten , de ger framtidstro, säkert. Men jag har inte läst någonstans om Bilbaos blomstrande innovativa stadsliv.

Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning, eftersom de är så bra på att fånga uppmärksamheten. Turning torso i Malmö, är ett annat exempel. Men jag tror att de allra flesta som känner Malmö skulle hävda att Malm var en mer kreativ och innovativ stad 1995 än 2005. I vilket fall som helst så gjorde inte Turning torso någon skillnad i det avseendet. Och det var väl heller inte meningen. Men tilltron är gärna stor till liknande katedralbyggen. I sin bok ”The wisdom of crowds” beskriver James Surowiecki hur kollektiv och grupper av människor under rätt förutsättningar är märkligt intelligenta, och inte bara det utan intelligentare än de smartaste i kollektivet. Han tar exemplet Google, sökmotorn, vars världsledande ställning beror på den träffsäkerhet den har. De högst rankade träffarna är nästan alltid de mest tillförlitliga och bästa. Googles framgång bygger på ett system som många är intresserade av men få har någon direkt insikt i. Säkert är att det handlar om att web-sidor viktas i förhållande till varandra genom bland annat deras användning och länkning hos användarna.

De sidor med störst vikt hamnar högst upp. Det är därför du så ofta får upp Wikipedia när du söker på en person. Wikipedia som i sig är en open-source-konstruktion som visat sig närmast lika tillförlitlig som de traditionella expert uppslagsverken. Idéverkstaden Demos arbetar konkret med den här typen av användarrelaterat stadsbyggande. En av de centrala delarna i deras arbete är idén om ”co-production”, att människor ska känna att de deltar i skapandet av platsens historia, och inte bara bli konsumenter. Det ena utesluter nu inte det andra, men Demos framhåller vikten av att vara både och, både konsument och medskapande. Demos nämner en typ av platser som är dåligt utnyttjade i det här avseendet: köpcentrumet. Här är en plats dit många åker, men få är egentligen medaktiva till platsens historia. Den tycks dömd att förbli en blank fläck i det folkliga medvetandet, men varför?

Nu finns det redan de som bygger sina historier i köpcentrumet. Köpcentrumantropologen Paco Underhill skriver i sin bok ”The call of the mall” om den stora mängd amerikanska unga vars första möte med friheten från vuxenvärlden skedde just i suburbias stora mall, köpcentrumet. För dem var den platsen som storstadens frihet. Men Demos vill göra den här erfarenheten till fleras. De föreslår att man utökar köpcentrumets åtaganden och låter det omfatta också bibliotek, teatergrupper, kulturhus, lokaler som är subventionerade, loppmarknader (som den som man tvingade bort med ett idiotiskt beslut när man skulle uppdatera Skärholmens centrum i södra Stockholm). Inte olikt de sympatiska planer som gjorts i Sickla i västra Stockholm där ett stort kulturhus ligger i köpcentrumets absoluta närhet.

De tankar om massans visdom som Surowiecki skisserar i sin bok är en utmaning till tanken att förmågan att lösa problem finns i några få händer. En utmaning av idén om en expert. Och är det något som svensk stadsplanering visat upp under de senaste hundra åren så är det just ett experternas envälde. Bilden av geniet med linjalen eller de allvetande männen med planerna har ritat upp linjerna och volymerna för våra städer. Katedralbyggarna, inte basarbyggarna.

Och ingen kan med bästa vilja i världen säga att det har blivit jättebra, även om det till stora delar fungerar och vi har lärt oss leva med det. Men när den staden nu ska tas vidare in i framtiden är det inte i katedralstaden som vi ska söka svaren, utan i den där staden som mäts ut mellan stålställningarna och tygstyckena i Fuente Vaqueros. ”Den här bokens poäng är”, skriver Surowiecki, ”att det är ett misstag att jaga experten, och dessutom ett kostsamt misstag”. Bilden av experten har en direkt skuggbild i bilden av en stad som Stockholm som en stad med ett centrum omgiven av periferier. I mitten den upplyste despoten, innerstaden, och runt om den parasiterande korkade massan. Massan fattar, konstaterar Surowiecki, så klart ofta irrationella och farliga beslut. Börsbubblor eller upplopp. Men om man ser till att skapa infrastrukturen för besluten, de viktigaste är, menar han, oberoende och mångfald. Meningsmotsättningar och kamp är nödvändigt. ”Det bästa sättet för en grupp att vara smartär att varje person tänker så oberoende som möjligt”, skriver Surowiecki.

Nu skulle det här, översatt till stadsbyggnadsfrågor, kunna tolkas som en sorts evigt samråd inför planerna för nya bostäder eller handelsplatser. Sådana samråd som under den senaste tillväxtperioden avskytts av byggbolag och ibland också av kommuner som vill växa snabbt eftersom de menar att de sinkar och omöjliggör etableringar och tillväxt. Stora samråd är dock inte den bästa stadsbyggnadsmässiga lärdomen att dra från idén om massornas visdom. Utan den lärdom man kan dra är densamma som google har dragit, att vikta platser efter hur folk själva viktar dem. Det som är intressant när Surowieckis tankar hamnar i stadsbyggandet är att de ger möjlighet att lämna idén om att man bör uppfostra människor när man bygger en stad. Och att man istället bör ge sig ut på jakt efter människornas rörelser i staden och försöka förstå dem, och hur man bäst understödjer dem. Alla som har tagit upp en ny dörr i ett hus eller en lägenhet vet vad jag pratar om. Kolla vad enkelt det nu blev när jag inte var tvungen att gå via köket till arbetsrummet. Att bygga en stad handlar inte bara om att bygga ett visst antal bostäder. Det är ju nu med den verkliga staden precis som med den virtuella världen, det är genom högre uppkopplingshastighet som kvalitet skapas. Närheten till kommunikationer, noder, platser där saker sammanfaller. Nu behöver de platserna inte nödvändigtvis uppfinnas på nytt, de finns redan om man bara törs lita på människors rörelser och söka upp dem. En nod som till exempel Gullmarsplan i Stockholm är sorgligt underexploaterad vad gäller till exempel bostäder eftersom den någon gång råkat få etiketten evenemangscentrum med globen och en fotbollsarena. 

De här platserna behöver inte heller ligga i stadens absoluta centrum. Låt mig ge ett exempel. Tunnelbanestationen i Rinkeby i norra Stockholm är kopplad till stadsdelens centrum. Där sker en stor rörelse av människor som kliver in och ut ur tunnelbaneuppgången till centrumets affärer och områdets bostäder. När Stockholms stad planerade en ny dragning av den så kallade tvärbanan, en spårvagnslinje som blivit en succé i södra delen av staden eftersom den gjorde det som inget annat kollektivt kommunikationsmedel i Stockholm gjort så smidigt tidigare, den kopplade samman platser på tvären, inte bara från centrum och ut. När tvärbanan nu ska dras på samma sätt, på tvärs, norr om staden, hamnade i ett förslag en station i Rinkeby på sträckningen mellan Alvik och Kista. En station i Rinkeby centrum skulle öka rörelserna ännu mer, stödja de befintliga och dessutom troligen uppgradera stadsdelens status. 

Men så väljer Stockholms stad, med hänvisning till geologiska, och ekonomiska, förutsättningar att förorda att banan dras nere i en dal, genom ett grönområde, utanför Rinkeby, där Sundbybergs kommun lämpligt nog valt att placera ett nybyggt bostadsområde. Som för att sprida noderna ännu mer i den stad som kallats en av Europas mest segregerade.

Så hade aldrig google gjort. I och med urbaniseringen kring till exempel järnvägsstationerna för mer än hundra år sedan fick vi många nya större städer. Städer som till exempel Nässjö, som till skillnad från sin granne Växjö ville ha järnvägsstation och därför växte till. Järnvägsstationer hade vid den här tiden ganska dåligt rykte om sig att dra till sig fel sorts människor, I en artikel i tidskriften Wired skriver Chris Anderson om hur de här städerna sökte efter ett medium som kunde definiera om den lokala kulturen som fram till dess hade präglat mänskligheten, den som alla inflyttare bar med sig in i städerna. Och så kom film, radio och tv. Och med dem, konstaterar Chris Anderson, föddes blockbuster-kulturen. Som Anderson i samma artikel dödförklarar. I vår tids städer ser det annorlunda ut. ”Nu vänder sig publiken till ett distributionsmedium som inte bara ger fördelar till hittarna. Nu lämnar vi topparnas tyranni och blir en nation av nischer igen, men vi är inte längre definierade av vår geografiska hemvist utan av våra intressen”. No more ”hitism”, skriver Anderson. Han talar om ”the long tail”, den långa svans av till exempel nischad musik  som kommer efter det ”huvud” som är hittarna, och det är svansen som växer och så småningom genererar lika mycket pengar som huvudet. 

Det här är lockande att tänka sig också i en urban verklighet. Den urbana varianten borde kunna beskrivas som en värld utan förutgivna centrum. No more centrumhets. Det handlar då inte om att låta bli att skapa många starka noder utan om att minska avståndet mellan dessa noder och dess omgivning. Chris Anderson konstaterar att det i den virtuella världen sällan är mer än tre ”klick” från en hit och en extremt nischad musik. Vi är alla ovanliga. Idén om att staden och världen har ett eller några få centrum kan vara på väg att utmanas. Tillsammans med idén om experter. Och det kan vara väldigt välgörande för ett stadsbyggande som det svenska eftersom det byggt i så stor utsträckning på just detta. Och det räcker inte att byta ut experterna, från folkhemsmodernister till New-urbanism-post-modernister. Ett litet och i viss mån banalt exempel på vad som kan hända är en stad som Stockholm överger idén om att vara en koncentrisk stad, en stad som hänvisar till ”årsringar” som växer från ett centrum ut mot periferin som det står i översiktsplanen, var det tillfälliga torg som Tensta Konsthall och konstgrupperna av International Festival och Front lät bygga till bostadsmässan i Tensta i höstas, ett torg av plaststolar, planteringskärl och en provisorisk läktare. Det gick att göra snabbt och nästan utan att fråga. Ett glapp i dragningskraften från centrum fick en idé, en innovation, att slita sig loss och bli verklig. Det är ett glapp som jag tror måste få bli vanligare allteftersom nischerna i staden blir fler, mindre och mer spridda.

En stadsbyggare idag kan inte att kunna nöja sig med att prestera ett visst antal bostäder, utan måste rulla ut förutsättningarna för den där lilla mannen med de snidade trätavlorna. Han på marknaden, den där lördagsmorgonen i Fuente Vaqueros, som börjar resa sina stålställningar i gryningen. Polisen som stegar och tar betalt, staden som mäts ut, läggs ut där, mellan tummen och pekfingret. På det stora torget något kvarter bort är det tyst, nästan öde. Marknaden har dragit sig in på de små gatorna och börjar snart väsnas i takt med att förväntningarna stiger. Det kan fortfarande bli en bra dag.

Dan Hallemar