Där jag bor i Norrlands inland byggdes aldrig några katedraler men väl små bönhus efter allfartsvägarna. De strävsamma och trofasta stred för sin rätt att bilda fria församlingar och målade sitt Bethel eller Betania ovanför dörren. Någon bidrog med en timmerstock till takåsen. En annan murade grunden till samlingshuset. En tredje kokade kaffe medan den fjärde tecknade sig för takpannor.
I statens eller kommunens offentliga lokaler fick man inte vara. Först träffades man utomhus för att fira gudstjänst. Därefter byggde man sin egen offentlighet. I frikyrkorörelsen, i nykterhetsrörelsen såväl som i arbetarrörelsen. Men det som byggdes var inte hus. Det var tillit till den gemensamma förmågan som snickrades ihop i protest mot staten. Ur de folkliga rörelserna steg medborgaranda och kandidater till riksdagen fram. Sådana man och i sällsynta fall kvinnor byggde folkhemmet som byggde på den tillit som byggdes när bönhusen byggdes.
Så står de nu kallställda efter allfartsvägarna med spruckna fönster och sönderrostade hängrännor; som konkrement efter demokratins pionjärer. Pratkvarnarna i riksdagens talarstol och pastorerna i sina predikstolar har glömt varför och hur demokratin skapades. De förvaltar den bara. Det är fara å färde.
Thorsten Laxvik, Jordbrukare, Edsele
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar