Tar krisen död på kulturen?

När ekonomiska kriser dyker upp i kommuner och landsting kan kultur- och musikskolor ligga illa till. Små bibliotek utanför centralorterna lever farligt och musikfestivaler ställs in. Museiverksamhet läggs ned eller sköts helt av ideella krafter. Studieförbund får radikalt minskade budgetar och besöken av författare och andra kulturevenemang upphör. Bristen på pengar skapar i värsta fall ett kulturellt vakuum som med all säkerhet minskar glädjen, kreativiteten och framtidstron hos befolkningen.

Av tidigare ekonomiska kriser i kommunerna, men även hos staten, vet vi att s.k. frivillig verksamhet – d.v.s. uppgifter som kommunerna enligt lag inte är skyldiga att ägna sig åt som idrott, kultur, föreningsaktiviteter m.m. – alltid helt eller delvis är hotade när resursströmmarna stryps. Det märkliga med detta fenomen är att en kris som ofta påverkar människors vardagsliv, arbeten, service och boende på ett dramatiskt och negativt sätt inte leder till större kultursatsningar när man som bäst behöver dem. Istället förstärks de negativa förväntningarna som krisen ger upphov till och de processer som minskar människors handlingskraft och initiativförmåga.

Det finns ju kommuner, även på landsbygden, som trots hårda budgetramar håller fast vid sina offensiva kulturmål. De är inte många men de finns. Smedjebacken är ett sådant exempel på nära håll. Anledningarna till att kultursatsningarna borde öka i kristider och åtminstone inte snävas åt är många. Vi vet att kultursatsningar inom områden som teater, musik, måleri, konsthantverk och författarverksamhet stärker människors självförtroende, glädje, samvaro med andra och kunskaperna om egna kvaliteter, resurser och intressen. Vi vet också att människor i alla åldrar både själva vill delta i och uppleva olika kulturella processer på arenor med olika utbud. Tillsammans ger sådana möjligheter och miljöer ett bra liv för individer och hela samhällen.

Vi har de senaste 20 åren haft en engagerad debatt om kulturens betydelse för en orts, kommuns eller regions framtid och ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling. Arvika och Hällefors är kommuner som genom att satsa ambitiöst på alla barns och ungdomars deltagande i ortens traditionella och nya kulturaktiviteter dels vill ge unga människor en bra och kreativ start i livet och dels familjer i allmänhet ett extra argument för att bo kvar i eller flytta till kommunen.

Notodden, som är en gammal bruksort i södra Norge, försöker att via satsningar på en högkvalitativ och internationellt känd bluesfestival, ett utvecklat konsthantverk och ett brett kulturutbud i en attraktiv gammal kraftverksmiljö att byta en gammal industrimiljö mot en modern arbets- och bostadsmarknad. Operafestivalen i Savonlinna i Finland, Holstebros välkända kultursatsningar på mellersta Jylland i Danmark och Musik vid Siljan på hemmaplan har det gemensamt att de vill visa kulturens betydelse för människors upplevelser och känslor men även för berörda samhällsmiljöers självbild och framtidsambitioner.

Till syvende och sist är ändå kulturinvesteringar och kulturaktiviteter något självklart och nödvändigt för att ta till vara människors rika resurser och behov av ett mångdimensionellt och bra liv. Om detta faktum samtidigt kan vara till nytta för en kommuns eller regions ambitioner att växa och utvecklas och ge människor kraft att stå emot och inte nedslås av en sämre arbetsmarknad och en tuff familjeekonomi talar detta till förmån för bevarade eller helst ökade kultursatsningar. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs modiga politiker, aktiva kulturarbetare och medvetna medborgare för att försvara kulturen när krisen är som värst. Att vinna den kampen skapar knappast en enda förlorare i en region som Dalarna.

Ronny Svensson, Landbygdsforkare