En dag i Katedralens kraftfält

8.17 Upptäcker att jag kan se katedralen från mitt arbetsrum. De blå valven skymtar mellan  trädgrenarna och över taken på de parkerade bilarna. En liten vridning på huvudet och jag har den i mitt synfält. Det känns bra.

9.53 Cyklar mot Medborgarplatsen. När man kommer från stan ser man de genomblå strävpelarna spegla sig i Faluån. En man går mot katedralen och talar i sin mobil. När han kommer fram stannar han, stänger av den och går in mellan valven. Sen står han där. Andaktsfullt. Registrerande. Själv går jag sakta runt katedralen. Den vrider sig, rör sig, byter skepnad allt efter som jag rör mig. Öppen från alla håll strävar den uppåt, uppåt. Jag tänker på hur fint den skulle passa in i bokskogen runt Wanås slott www.wanas.se nere i Skåne. Där borde den landa för gott när den rest färdigt i landet. 

11.00 En liten flicka i röd klänning balanserar koncentrerat på det blå fundamentet. Ingenting kan störa henne. Hon och katedralen tycks vara ett. Hennes pappa går in och balanserar han också. Så vips, är hon färdig och springer ner och kastar sten i ån i stället.

12.23 Sitter på en av cementbänkarna som står runt Medborgarplatsen. På håll ser jag troligtvis ut som en del av installationen. Jag har en regnjacka på mig som har nästan samma blåa färg. En arbetskamrat kommer förbi och undrar vad jag gör. Vi enas om att katedralen borde stå här för jämnan. Den gör sig så bra på den gröna gräsytan utanför konsthallen. En man går fram och tillbaka på behörigt avstånd. Han plockar fram en kamera och tar bilder på installationen som just nu även inbegriper mig. 

12.50 Nu regnar det i Falun. Katedralen är inte direkt något skydd för den som vill komma undan regnet. Det finns inget tak, bara himmel. Jag tror inte heller att den är särskilt bra som vindskydd. 

14.34 En skolklass vimlar in och tar katedralen i besittning. Den förvandlas plötsligt till ett skepp med höga master att klättra i. Läraren står kvar på däck när hälften av ungarna klänger i de blå bjälkarna.

16.42 En ensam kille sitter på stenfundamentet utanför installationen. Han ser ut som om han sitter och väntar på någon. Kanske har katedralen redan blivit en plats att mötas vid?

17.15 Tar en sväng runt Medborgarplatsen, vänder den tomma katedralen ryggen och cyklar hemåt. Bygget utan väggar står kvar och väntar på sina människor. Hur var det nu Mats uttryckte det? ”Aktören blir, tillsammans med tiden, rummet och formen viktiga beståndsdelar i verket. Just det. Precis så tycks det vara.

Agneta Barle, Skribent, Ordförrådet www.ordforradet.com