God Jul och Gott Nytt År

Den basariska katedralen

En katedral är i Raymonds begreppsvärld liktydigt med ett ”tyst och vördnadsfullt byggande”, där ”individuella mästare och små grupper av vise män arbetar i fred och där inga arbetsutgåvor ges i förtid.” Den öppna källkodsrörelsen är däremot, enligt Raymond, organiserad som en ”stor babblande basar”, där de tusentals deltagarna är ”själviska agenter” med ”varierande utgångspunkter och sätt att närma sig målet”.

Men Raymonds förståelse av katedralen är delvis ohistorisk. De medeltida gotiska katedralbyggena var långtifrån några slutna processer styrda av individuella mästare och ”utan några arbetsutgåvor”. Tvärtom, en medeltida gotisk katedral var en angelägenhet för hela samhället, de uppfördes av tusentals fria individer från olika skrån och olika delar av Europa som samarbetade och drog åt olika håll, genom många små dagsverken under vad som kunde vara loppet av flera decennier, inte sällan flera sekler. Ibland saknade katedralerna både byggherre och arkitekt, ”projektledningen” byttes ut otaliga gånger under byggets gång medan tusentals hantverkare var inblandade under arbetets gång, var och en sysselsatt med att excellera i sin skaparglädje och uttrycka sin individuella skicklighet i förfiningen av detaljer som korskrank, portaler, spiror, bågfriser, lisener, fialer, ornamentik, underfundiga gobliner och ironiskt blinkande gargoyles...

Då 1800-talets bolmande kapitalism stängde in de tidigare fria hantverkarna fram för maskinerna i fabrikerna och berövade arbetet sin kreativitet, omväxling och sina mått av frivillighet representerade den sociala organisationen kring medeltidens katedraler för många radikala tänkare motbilden till det industriella löneslaveriet. Till exempel, den engelske arkitekturkritikern John Ruskin, som skrev i The Stones of Venice (1853):

”Go forth again and gaze upon the old cathedral front, where you have smiled so often at the fantastic ignorance of the old sculptors; examine once more those ugly goblins, and formless monsters, and stern statues, anatomiless and rigid; but do not mock at them, for they are signs of life and liberty of every workman who struck the stone; a freedom of thought, and rank in scale of being, such as no laws, no charters, no charities can secure”

Kärnstyrkan i många medeltida katedralbyggen utgjordes av förkapitalistiska byggnadshyttor, ett slags ”byggande brödraskap”, som var sammansatta av kunniga arbetare av skilda slag; stenhuggare, murare, målare, skulptörer, smeder... utan några kommandohierarkier, ingen uppdelning i chefer/ägare som gav order och arbetare som utförde jobbet. Det finns alltså uppenbara likheter mellan byggnadshyttorna och de grupperingar av utvecklare med olika kompetenser som samverkar kring open sourceprojekt idag.

Det kan verka förbluffande idag, men många katedraler började byggas utan att det förelåg någon färdig ritning. Där fanns en klar idé om vad som behövdes - ett grandiost rum till guds och det lokala samhällets ära - och därutöver fanns bara en mer vag idé om hur det skulle se ut. Den gotiska stilen erbjöd verktygen för att börja bygga utan den färdiga ritningen. Man använde mönsterböcker med ornamentik, kunskap spred sig via de kringresande byggnadshyttorna - det var inget annat än precis de patterns och code snippets som utvecklare lutar sig mot idag.

Strävbågarna runt kor och skepp i Notre Dame lades till under byggprocessen när väggarna blivit högre och tunnare än ursprungligen planerat.

En central idé i open sourceutveckling är att släppa tidiga betaversioner och därefter köra täta iterationer mellan uppdateringarna. Och just så byggdes de flesta katedraler, de togs i bruk när de ännu bara var halvfärdiga (det var vanligt att uppföra den östra delen först, sätta upp en temporär vägg och börja cermoniera medan bygget kunde fortsätta i decennier på den västra delen) och många katedraler blev överhuvudtaget aldrig färdigbyggda, men används likafullt. Det är inte bara Sagrada Família som efter 130 års byggande fortfarande inte är färdig, Goethes favoritbyggnad, katedralen i Strasbourg har, 800 år efter att den första stenen lades, fortfarande bara det norra av de två planerade tornen på plats.

Katedralen i Strasbourg

Under den tiden hinner många arkitekter, hantverkare och byggnadslag passera förbi, allihop med olika idéer som drog och pekade åt olika håll. Men gotiken som stil och filosofi var väl anpassad för att hantera förändringar i planen, successiva tillägg, omkastningar, riktningsbyten och halvfärdigheter. Kaskaderna av strävpelare, strävbågar och portaler kunde byggas på eller skalas av efterhand, ställas symmetriskt eller varieras asymmetriskt, det blev bra hursom; dramatiskt och svindlande. Som en slags snickarglädje, fast i sten.

Erik Berg

Arkitekt, webbutvecklare, småföretagare och socialist. Medlem i vänsterpartiet och föreningen Byggbrigaden. Han skriver om den utopiska katedralen på sin blogg.

approximationer.blogspot.com

2 X Staffan Björklund!

F.d. kantorn och kompositören Staffan Björklund har bidragit med ett katedralinspirerat orgelstycke på 3,5 minut. Bilden är tagen av namnen, fotografen Staffan Björklund.

Stycket är sats nr. 5 ur koralpartitan ”Upp ur vilda djupa vatten”. Staffan Björklund är tonsättare, pianist och organist. Inspelningen är från CD skivan ”Här en källa rinner” och är inspelad i Linköpings domkyrka. Vid orgeln, Staffan Björklund.

Jag har kollat! Coolt!

Vilken konstruktion - eller kanske dekonstruktion? Rekonstruktion?

Om jag var dig skulle jag göra små modeller och skicka runt till de stora moskéerna/kyrkorna/heliga platserna i världen, och säga att den här kan man fylla med vilken religion man vill, och att alla är välkomna in... ;)

Jag vet att man sällan tar till sig de idéer andra får av ens verk, men jag tänkte att jag skulle säga det ändå...

Linda Nordfors

linda@reflectioncompany.com

En blå vind

- En Katedral?

Njaa… tror inte det

Det spritter och virvlar

drar uppåt

- Hmm...

Du, det är ju en dans

en blå vind mot rymden

Björn Larsson, Leksand

Katedralen av Björn Larsson

En film om Katedralen av filmaren Björn Larsson i Leksand. bjornfilm@gmail.com

Apropå Katedralen

Skulptur är

inbördes relaterade former

som uttrycker en känsla,

en perfekt balans mellan tanke och färg,

ljus och volym...

som inte skulle kunna uttryckas på något annat sätt,

någonting som har funnit sin absolut rätta storlek

men som ändå växer,

något statiskt som samtidigt uttrycker rörelse,

något mycket stilla

som ändå utstrålaren stark energi.

Författare okänd

Den andra hälften

Ur negativ akt

”Half of what I say is meaningless”


John Lennon

Fråga inte mig. Jag har inget att säga!

Berätta säger du. Jag har inget att berätta.

Lär mig något säger du. Jag har inget att lära dig.

Ge mig en tro! säger du. Ser jag ut som en som kunde ge dig något?

Kaféet hade en ointressant inredning, och om människorna som satt där fanns ingenting att säga. Jag drack varm choklad som varken smakade illa eller gott, och satt där en stund och tänkte ingenting alls. Det var en ointressant stund.

Nej, jag tänkte ingenting alls. Jag är inte tråkig, men jag fyller ingen funktion. Jag är en fysisk manifestation, ett biokemiskt katedralbygge sorlande av oöversätteliga språk, svagström, hormoner, signalsubstanser. Jag saknar innebörd, jag är förvisso imponerande men jag saknar innebörd. Jag lever utan beröm och utan klander. Alla floder rinner ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt.

Vad skall vi göra i morgon, vad skall vi någonsin göra? Jag...har absolut ingenting
att säga er...

Hala ner ridån! Varför berättar jag detta för dig? Denna mening är ointressant. Denna mening betyder inget. Denna mening är utan innebörd...

Olle Bergman

Tidigt 90-tal, inspirerad av Atto Negativo av Corra & Settimelli.

Jag heter Olle Bergman, jobbar som frilansskribent och är pappa till fem barn samt make till Lotten Bergman.

www.ollebergman.se

www.lotten.se

Katedralen i Edsvik

Katedral, det är grekiska förstås. Kan inte ett ord härledas till grekiska så kan man leta i latinet. Katedral betyder att här kan man lära sig saker. Motivet jag fotograferat är en installation eller ett konstprojekt som dess skapare, Mats Lodén kallar det. En katedral är det i alla fall, som står - eller har stått - på Stallbacken; sandplanen mellan de båda konsthallarna på Edsvik.

Konst är känsla. Jag kommer bort om jag kopplar på analyser och tankar. Då börjar jag titta på skruvar och muttrar.

Inte heller behöver jag fundera över vad konstnären vill säga med sitt verk. Konstupplevelsen är något mycket personligt. För mig. Om konstverket är som strängar så är jag klanglådan. Det är ju egentligen så, tänker jag, att konstverket inte existerar om inte någon betraktar det.

Djupsinnigt.

Bosse Wanngård

Filmfotograf i grunden. Egen företagare sedan tidigt 60-tal. Lärt journalistik genom nära samarbete med flertalet tongivande, svenska tv-journalister. Produktioner från mitt företag har vunnit priser (bl.a. Emmy Award med serien ”The miracle of life” om och med fotografen Lennart Nilsson i samarbete med tv-journalisten Bo G Erikson) Utvecklat och producerat fungerande lokaltv i Sollentuna sedan 2001.

Ljusinstallation av Katedralen i Falun

Ljusinstallationen i Falun gjordes av Pia Kunelius som ett examensprov genom musik-kreatörs-centrumet BoomTown. Ljusinstallationen kallades för ”Kubistiskt ljus” och som genom flytande förändringar belyste Katedralen från fyra olika håll. Bilderna är tagna av fotograf Staffan Björklund. Bildspelet är ihopsatt av Mats Lodén.

Visst gillar jag...

Visst, katedralen gillar jag

skarpt.

Hade du inte kallat den för det så skulle jag har tänkt på ett

skelett... ett

urtidsdjur som reser sig

upp. Egentligen precis det som en katedral är ...

Namnet sitter utanpå

Känslan på att det är en "kropp" man

ser förstärks av att det inte går att komma in... tvärtemot en katedrals viktigaste

uppgift.

Man ser ditt verk

utifrån... det är på väg att resa sig... färdigt "fram"... strävar uppåt bak... har

en vacker färg som sällan återkommer

inom arkitekturen... kan resas med liten insats.

Att bygga en katedral kräver sina modiga år och en massa

smärta

Namnet upplever jag mer som en medveten "provokation" än

som en beskrivning av

konstverket

Ditt bygge ger "lyft" uppåt... man vågar titta mot himmelen...

eller är det så att

du har

fått himmelen ner till en mänskligare höjd?

Lycka till med dina övriga projekt...

... önskar

vännen

stefano

Stefano Beccari

Född i Italien 1944, bosatt i Sverige. Separat- och samlingsutställningar sedan 1966, i Sverige och utomlands. Representerad på Moderna Museet, Göteborgs Konstmuseeum och andra museer runt om i landet. Utomlands på bland annat La Bibliothèque National i Paris, Fundacao Gulbenkian i Lissabon, Fundación J. Miró i Barcelona, British Museum i London, Busan Sculpture Park, Syd Korea, samt i privata samlingar. Ett flertal längre arbetsresor utanför Europa, bland annat till Peru/Bolivia, Mexico, USA, Japan, Syd Korea, Kroatien, Marocko, Egypten. Besöker varje år länderna i södra Europa för att skulptera och ställa ut. Medlem i Konstnärernas Riksorganisation, Skulptörförbundet, Svenska Konstnärernas Förening samt Carraras Skulptörförening.

”Som jag minns katedralerna” av Svante Rydberg

Rum

Som jag minns katedralerna

Ort

Som jag minns katedralerna

Svante Rydberg, född 1948

Har under nästan 40 år haft ett stort antal separatutställningar och deltagit på många internationella samlingsutställningar över europa. Han finns också representerad bland många kommuner och konstmuseer över hela Sverige.

Bildspel från vernissagen i Edsviken

Bildspel på vernissagen utanför Edsvikens konsthall den 1 augusti 2009.

Katedralen är rest i Edsviken

Resningen av Katedralen är över. På bilden syns några av besättningen som denna dag bestod av, Tomas Broman, Leif Schölin, Jesper Lodén, Marco Veschetti från Bregmans Konstgjuteri och Bror Karlsson. Till höger syns Ricardo Donoso och Carlos Madrid med trumma. Övriga medarbetare Svante Nordlander och Mats Lodén.

Svante reciterar

Vernissage utanför Edsvikens konsthall. Svante Nordlander reciterar återigen ur Boverkets regelverk till orangt arbete i bakgrunden.

Timelapse av Katedralen

Här är en timelapse film på demonteringen av Katedralen. Filmen är gjord av Olle Nordesjö.

Dikt av Elisabeth Rynell

Jag är ohyggligt liten härute.

En krympande mörk fläck i ett snölandskap
utan slut. Så oerhörd är min litenhet
att den får mig att växa. Ungefär som en
skickligt byggd katedral,
med sin förkrossande kroppstyngd rätt för-
delad,
kan göra människor gudalika.
När litenheten nästan utplånat mig
och suddat ut mig ifrån bilden
börjar jag leva i myrtallarna,
i snökristallerna,
i himmelsljuset,
i bergtyngden.

Ur diktsamlingen Sjuk Fågel, Bonniers, 1988

Elisabeth Rynell, poet och författare

Snart dags att flytta katedralen!

Nu är det snart dags att flytta katedralen. Den 29 juli börjar vi demontera verket för att den 30:de lasta och fara till Edsviken.

Upplyftande Vernissage - Katedralresning

Den 1 augusti kl. 14.00 Edsvikens konsthall. Katedralen reses, som en avslutning på en fredsmarsch och som en början på Edsviken Performance Festival, till afrikanska trummor och recitation.

Katedral i rörelse

Ett bildspel av Martin Hedén.

Hieronymus och Augustinus

Om lögnen tänker jag som Hieronymus att den är en gräns. Och

en gräns är också en plats. Men i varje sådan plats kan man dra ett streck, som man alltid står på en eller annan sida om, eller båda

Nej! säger Augustinus lögnen är detta streck!

Jag tror

på de osannfärdiga, på de regellösa.

Bara på det tal som i sig drar lögnens linje tror jag, slingrande mellan läten gester och asterisker, de ”stjärnor som lyser upp vägen.”

Jag tror på översättningarna, kohandeln, kommenterarna

De tillfälliga sanningarna. Handslag, inte signaturer

I förödelsens stund

kan du bara lita på dem du ljugit för och de som ljugit för dig.

I förödelsens natt är Augustinus lampa släkt

Och när du vänder upp ditt ansikte för att låta dig kyssas av hans sanning är masken tom och tungan spelar i intet.

Magnus William-Olsson, poet och författare

IKEAs katedraler

Av alla katedraler är IKEAs de mest symptomatiska. Lika blå som Lodéns och lika tankeväckande. Kamprad industrialiserade folkhemmet. Det som förr byggdes i lokala snickerier standardiserades, demonterades, lades i lådor och såldes till industrialismens kanonmat - arbetarna.

I IKEAs spår finns hundratals nedlagda snickerier. Den enskilda handens kunnande och möte med kunden är borta. Istället står alienerade ester och hyvlar bordsskivor på löpande band. Det kallas för utveckling och han hyllas som en hjälte i sin slitna gamla bil - Ingvar.

Bönderna har också gjort en Kamprad. Alla småskaliga slakterier och charkuteriet är nedlagda. Ur två fabriker kommer all mat idag. I ett rasande tempo steks åksjuka köttbullar och sprutas falukorv. Tusen, ja tusen, ja tusen till.

Thorsten Laxvik, Jordbrukare, Edsele

Det kallas för sunt bondförnuft. Med en förskräcklig kontamination försöker LRF få oss att tro att det är utveckling. Att det är nödvändigt med bönder som producerar skit som blir till korvar i fabrikerna.

I Österrike finns 5 000 lokala slakterier. I varje by finns en slaktare som gör korv med handens skicklighet. Man kan se både grisen och korven på samma plats. Samma hand som föder, dödar och förädlar.

Hurra för Ingvar som dödade de lokala snickerierna.

Kultur, ekonomi och pedagogiska funderingar

Ungefär 7 miljarder kronor kostar det i dag att driva Landstinget Dalarna under ett år. I runda slängar kostar alltså verksamheten 20 miljoner per dag.

Landstingets bidrag till kulturverksamhet är 65 miljoner kronor på ett år. Kulturens kostnader motsvarar alltså ungefär tre och en halv dags drift av hela landstinget. Därtill bjuder Staten på en och en halv dag, på ett ungefär.

Skulle vi ta bort all kultur (alltså Dalarnas museum, Musik i Dalarna, Dalateatern, Film i Dalarna, Dans i Dalarna, Konst i Dalarna, Bibliotek Dalarna, Mentalvårdsmuseet, Gruvhospitalet och div. bidragsgivning) så ”tjänar” Landstinget tre och en halv dag per år. Samtidigt skulle mer än ett hundratal bli arbetslösa för att inte tala om förlusten av museum, musik, teater...

Låt oss tänka tanken att vi nu, då landstinget verkligen lider av krisen, skär ner bidragen till kulturen med 10% - en verkligen drastisk åtgärd då kulturbudgeten genom åren ständigt slimmats och först på senare år varit föremål för uppskrivning för kostnads- och löneökning.

Vad motsvarar då dessa tio procent – jo ungefär 6,5 miljoner kronor. Om vi räknar med att en genomsnittlig landstingsarbetsdag är 10 timmar och kostar, som vi tidigare kom fram till, 20 miljoner, så kostar varje timme 2 miljoner. Slutsatsen blir att en tioprocentig minskning av kulturbudgeten per år motsvarar lite mer än tre timmars arbete på Landstinget Dalarna.

Skulle vän av ordning påstå att hela landstinget är i gång 24 timmar om dygnet (trots att det bara är akutsjukhusen som är det) så blir det sex timmars förtjänst, med en 10% sänkning av kulturutgifterna.

En kulturupplevelse skapar kreativa människor som ges nya sätt att se på tillvaron, att förstå, tänka och handla. Kanske är det enda passande i krisen, att öka utbudet av kultur.

Staffan Nilsson, silversmed (s)

Katedralen flyttar till Ottilia Adelborgmuseet!

Varmt välkommen till invigning och katedralresning vid Ottilia Adelborgmuseet, lördagen den 27 juni kl. 13.00!

• Musik och recitation av Boverkets regler för stabilitet i byggnader.

• Invigningstal av kommunalråd Anders Ahlgren

• Skaparverkstad för barn kl 13–15. Skapa din egen katedral under ledning av konstpedagog Ewa Lindgren. Från 4 år.

Sönd 28/6 Ottilia Adelborgmuseet, kl. 17.00

Föreläsning och samtal

Utställningens upphovsman Mats Lodén berättar och samtalar

om sin konst och kulturingenjör Svante Nordlander om att bygga

skulpturer så att de står kvar.

Arr: Skådebanan i samarbete med Kultur Gagnef

Tisd 30/6, kl. 19.00

Sommarmusikmässa i katedralen

Arr: Svenska kyrkan

Tisd 7/7, kl. 19.00

Katedral: uppläsning och musik

Medverkande: Gunnar Bjarne, Erik Yvell, Peter Dahlkvist, Gunilla Lundgren,

Jörgen Dicander, Bengt Holmkvist, Marie-Louise Wallin

Arr: Föreningen Författarna

Katedralen - ett konkrement med många utgångar

Mats Lodéns katedral väckte många associationer när den restes mot himlen, både mäktig i sin träkonstruktion och en behändigt liten katedral. Mats Lodén menar att katedralkonstverket ska vara en mobil plats för eftertanke i vårt mobila samhälle och den tanken tog kommunalrådet Mikael Rosén upp i sitt invigningstal där han utvecklade en möjlig tolkning av verket. Katedralen som mobiltelefon till Gud. När helst vi behöver koppla upp oss till Gud så finns den mobila katedralen där för oss att använda oss av och gå in i, öppen som den är för många oavsett trosinriktning, kristen, muslim, jude. Mikael Rosen lyfter fram människans behov av en kommunikationskanal till Gud. I förlängningen av det finns den motsatta tanken att den mobila katedralen också kan vara Guds  behov av en mobiltelefon till oss människor, ett anrop.

Mats Lodéns konstverk inbjuder verkligen till många reflektioner - inte minst utifrån tillägget 'ett konkrement'. Ett latinskt ord för förstelning i organ. Har kyrkans katedraler av sten och murbruk förstelnat? Har katedralerna förlorat sin kraft som existentiella tilltalsplatser? Ja, i en mening verkar det vara så. I Sverige har andelen som kallar sig bekännande kristna under hela 1900-talet minskat dramatiskt. Ständigt färre döper sina barn, konfirmerar sig, gifter sig eller begraver sina anhöriga genom ritualer i kyrkan. Har därmed vår kulturs heliga byggnader förstelnat till konkrement? Är det bland annat detta Mats Lodéns blåa katedral antyder?

Men man ska inte döma djupet efter ytan. Vad folk gör är kanske inte samma sak som vad man längtar efter. Denna distinktion gjorde Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen i en annan diskussion om miljömedvetande och miljöhandlingar.

Vi kan aldrig riktigt säkert veta vad som rör sig i människans inre, därför är katedralen en bra symbol för något svårfångat i vårt samhälle av idag. Och kanske är Mats Lodén själv som konstnär den mobiltelefon som Gud använder för att rikta ett tilltal till oss. Det är en gammal tanke inom konstteologi, att när de religiösa institutionerna riskerar att stelna, när de religiösa ritualerna förlorar sin kommunikativa kraft, då blir konstnärernas konst, artisternas gestaltning, den seismograf som fångar upp det existentiella tilltalet. Teologin räddas av konstnärerna utanför institutionerna, som formulerar på nytt de svåra och nödvändiga sammanhangen, och som ibland gjuter nytt liv i organisationer som alltid riskerar att stelna. Ordningen behöver kaoset, kaoset kan befrukta ordningen. Upphör rörelsen mellan ordning och kaos, upphör livet.

Därför är det mycket intressant att Mats Lodéns blåa katedralprojekt också har fått ekonomiskt stöd av Svenska kyrkan. Den gamla ordningen existerande katedralbyggare känner igen ett existentiellt tilltal i konstens blåa katedral och välkomnar det.

Katedralkonkrementet har således inte alldeles stelnat. Och inte heller tycks människors relation till vår kulturs existerande katedraler förstelnat? I en undersökningen nyligen redovisades att 2,1 miljoner människor sammanlagt besökte domkyrkorna i Lund och Uppsala varje år, mer än det årliga antalet besök på Gröna Lund. Uppenbarligen finns det något lockande i det gamla stenkolosserna. Vi går gärna in i de existerande katedralerna för att rent fysiskt besöka och uppleva dessa gigantiska gamla rum.

Jämför upplevelsen av katedralerna av sten, tegelröda eller murbruksgrå och gå in i katedralens lutande trävalv på Medborgarplatsen i Falun. Mats Lodén förstått något centralt. Gud behöver idag en ganska stor, blå mobiltelefon.

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Senior lecturer/Assistant professor Religious Studies/Media and Communication Studies

School of Humanities and Media Studies

Dalarna University

Vandrar genom bokskogen...

Vandrar genom bokskogen i Sigurds fotspår där träden står hymn mot himlataket

Ljuset anfaller med en lätthet som gör tillvaron uthärdlig, ja nästan förklarad faktiskt.

Jag förnimmer svagt den mening som så många vill göra sig till tolk för, och som låter sig beskrivas om och om igen, bara så där som från ingenstans…..

Bladverken håller oss nära marken, skorna vadar i den mull som  ropar : Förena er! Förena er!

Den monumentala katedralen bereder nästan oändlig plats för stillhet och eftertanke, men också till sång och berättande, ger dig ditt inre fokus tillbaka, en gudagåva eller ödets nyckberoende på vem du är.

En fristad du kanske aldrig träder tillbaka in i om du inte någon gång återigen söker upp platsen där pelarvalven står hymn mot himlataket

Bosse Lundkvist föreståndare Balsta Musikslott i Eskilstuna. I 30  år har Bosse arbetat med människor i Eskilstuna, grannskapsarbete, musikpedagog och på Barnkultur-centrum. Skriver och framför dessutom egna låtar om det behövs. Har bl.a medverkat vid visfestivalerna i Västervik och vid Skuleberget (Höga Kusten) www.balstamusikslott.se

Ett brev skrivet i snö

Den vårens snösmältning minns jag i kippande kängor i halvmörka trapphus från vars lägenheter dofter av stekt sill med frän löksås och frasiga pannkakor strömmade.

Och jag längtade, som den utsvultne jag var, att komma fram till din stol, dina läppar, dina ögon.

Långt innan hade jag läst de där raderna av Aspenström och fantiserat i mörkret på det rum där jag låg om somrarna. Det andra rummet vette mot söder och där vaknade jag alltid tidigt, fuktig av vånda, svett och en obesvarad kärlek.

Den våren började dina brev komma allt tätare. Ändå visste jag så lite om dig. Inte vem du var och vad du ville här i världen. I brottstycken, fallna som sot och flagor kände jag din historia, din släkt, dina drömmar.

Där, utanför mitt fönster, den våren i snösmältningen med ras från det tvära taket, hörde jag talgoxarnas preludier och blåmesarnas finskurna vissling. Och där utanför mitt fönster vajade ett träd som strävade uppåt mot vindskivorna. Vid sned vind hörde jag kvistarna liksom smeka träpanelens ohyvlade lock som hade de varit händer som rört sig över tätt slutna lakan i min bädd.

Ett skeppsbrott i snö var mitt liv och min livssträng spänd som en mandolins strängar. Men allt inom mig var tonlöst och trasigt - och inget eko kastas ju tillbaka om inte en ton kastas ut. Jag erfor blott hjärtats dunkande. Och jag jagade som en skeppsbruten med brev, korsband och lönekuvert uppför de 57 trapphusens branta stigning. För att få komma hem och lägga mig på sängen och pusta ut och sen äta den vard, som var den gamla vanliga, och blada i böckerna som jag sökt tröst i så mången gång förr.

Skulle jag någonsin  komma fram till din stol, dina ögon, ditt pulserande hjärta. Mina steg pulsade i den blöta snön från trapphus till trapphus och mina kängor klafsade och mina tår badade i svett och sura strumpor.  Skulle en gång våra pulsar och vår vilja nånsin få styras av samma inneboende vilja till harmoni. Dina ögon bar mina ögon och gav min blick en fast fixering.

Och nu efteråt: allt det som kraschat inom oss båda. Alla förhoppningar som slocknat likt stickor vid en sur brasa och alla resor in till varandra som aldrig blev av. Kunde jag med den erfarenheten djupt inom mig någon gång få säga att jag nått fram till din stol, dina ögon, dina läppar? Vågade jag låta den glädjen skjutas ut över min tunga? Det blev varken vårsaga eller höstsaga. Vi möttes aldrig. Något ställde sig i vägen för oss båda.Vi fann blott famn och sköte, vi fann blott fysisk stimulans och njutning (eller var också det bara en lös inbillning från min sida) - men vi fann aldrig våra själars gemenskap.

Jag kommer aldrig fram till dina läppar, jag finner aldrig mer dina ögon, min längtan har slocknat som en sticka i ett nedmörkt rum. Jag förblev ensam. Jag blev bara ett hindrande bihang för din lycka. Du blev mig blott en stötesten, som jag aldrig kunde vältra bort ur mitt liv. För barnens skull, för min rädslas skull, övergav jag dig aldrig. Och även halv lycka är bättre än ensamvandrarens egenlycka. Inte ens när hon kom som lovade mig en famn och en framtid, stannade jag kvar i en förhoppning att en gång vi två skulle finna de inre vägarna till varandra.

Och varför skulle just jag och just vi båda, bland alla de tusenden som aldrig heller fann varandra, vara dem som lyckades finna ögon, hjärta och läppar. Orden blev förvisso inte syra och asfalt och tomma hängen utan mening. Men vi kom aldrig fram till varandra. En öken stod oss inte emellan - men en djup sänka vi inte tog oss torrskodda över.

Och kunde egentligen någon tro att våra frusna positioner och enskilda ensamheter någonsin skulle kunna nå dit, in till tillvarons yttersta gräns: där de tu skulle fullbordas i den sällhetens gemenskap, där icke dunkel och rå dimma skymde vår syn, utan vi kunde skåda varandra ansikte mot ansikte.

Mandolinens strängar tiger ännu i en rymd av gåtfull tystnad. En sträng som aldrig spänns lämnar ingen tonvåg.

Erik Yvell

Katedralbygget som metafor

Vad har Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? 

I dikten ”Romanska bågar” skriver Tranströmer: 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

Likt en skulptural vision om mänsklighetens samhörighet reser sig ”La Sagrada Familia” 

mot himlen. Detta väldiga katedralbygge som påbörjades år1882, beräknas stå färdigt 2026 – hundra år efter Gaudis bortgång! Tillkomsten av hans vision liknar de gamla medeltida katedralbyggena. Kanske blir den aldrig färdig…

I Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” ser jag en övergripande metafor för konstnärlig verksamhet: det konstnärliga skapandet som skaver i samhällskroppen, men som då och då resulterar i de pärlor vi så gärna vill smycka oss med! Fast ingen vill förstås ta ansvar för tillkomsten av dessa pärlor – man kan verkligen fråga sig om konsten är utan värde eller ovärderlig! Man kan undra vad det finns för normer för konstskapandet – konsten omvandlar byggnormer till körsång i en katedral som varken skyler oss för regn eller vind: men där varje del i verket länkar oss samman och bildar något större där konsten är en ständigt pågående process: den blir aldrig färdig, och det är som det skall…

Ja, vad har då egentligen Gaudis ”La Sagrada Familia”, Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och Lodéns ”Katedralbygge – ett konkrement” gemensamt? Alla använder de katedralbygget som metafor för existentiella processer – ständigt pågående, öppna och ofärdiga. Utan dessa katedralbyggen skapas inte några nya pärlor – varken inuti människor eller i samhällskroppen.

Birgitta Åhlund

Intendent vid Leksands Konstmuseum

Katedralen nelardetaK

Dikt av Tony Samuelsson, författare och kulturjournalist, bland annat på Dala-Demokraten. I augusti kommer hans nya roman ”Jag var en arier”.

Blåmesen vid Johannes kyrka

Också stenstäder är fyllda av småfåglar. 

Om nätterna är de fångna inne i kyrktornet. 

De sovande husen vänder sina parabolantenner mot himlen

för att fånga in månskenet

ovanför kontorsbyggnadens fyra upplysta rektanglar.

De dödas stillsamma samtalsämnen är mycket nära i natt, 

ett mumlande sorl. Med döden upphör döendet,

viskar de, och rädslan för det, 

men jag som tjyvlyssnar har snart glömt 

då pubarna släpper ut de levandes skrän på gatan, ylande

blåljus. När också deras röster tystnat

väver småfåglarna lövverken

över morgonens biltak. Och där virvlar blåmesen kring

i sitt ”psitsi-sirrrrr”, omöjlig att ta på allvar

i sin löjliga lilla mössa, en bevingad bandit

med svart ögonbindel, villkorligt frigiven

ur det mörka tornet.

Du är där och jag är där. Vi lyssnar

men vad han vill säga oss är inte helt lätt att förstå.

Träden begrundar det under lövskuggornas myller.

Det lättsinniga kvittret ger röst också åt dem

över gräset som verkligen är en matta, vävd av någon 

som bara haft tillgång till grönt garn – men i massor! 

Den har rullats ut över slänten 

bakom den gamle generalens gravsten 

med sina tre skrovliga ord. Jag återkommer till

de fyra rektanglarna i den tunga huskroppen.

De lyser om nätterna. Om dagarna är de mörka.

Därinne fortsätter de döda sitt kontorsarbete.

Så många har sagt oss att vi inte kan flyga

att vi nästan själva har börjat tro det 

medan år efter år rusar förbi 

som en mercedes genom vattenpölarna.

En tunn hinna av frömjöl på biltaket 

ska avslöja för oss att årstiden är inne

och ett stänk av fågelspillning på en sidoruta

ska återkalla minnet av den vanvettige lille flygaren.

Vi ska tolka hans meddelande så, att vi inte stilla ska låta

natten sluta sig kring oss, utan alltmer excentriska och bisarra

ropa till de ännu levande:

Rage, rage against the dying of the light!

Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning.

Om katedralen och bazaren och stadens urbana rum - Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning.

Det är tidigt en lördag morgon i Fuente Vaqueros i södra Spanien. Den lokale polisen delar ut den sista platsen på marknaden till den korte killen som säljer snidade trätavlor. Hans familj sitter i bilen och väntar spänt. Två män spänner ett tyg, stramt, rätlinigt, över asfalten. Allting är i kartonger, eller i påsar. Allting är osett, oprövat. Det kan fortfarande bli en bra dag. Det här är en metafor för stadens uppkomst tänker jag. Skruvandet, tygerna som sträcks ut över marken, kartongerna som staplas. Men så slår det mig, det är inte en metafor. Det är stadens uppkomst. Hon som väger måttstocken i handen, tygerna som krullar sig kring hennes fötter. Och det stora röda träkorset bakom henne. Kyrkan mitt i stadens uppkomst.

I en text i första numret av konsthallen Färgfabrikens tidning Ff skriver Melissa Mean från den Londonbaserade idéverkstaden Demos om sitt arbete. Hon hänvisar bland annat till den amerikanske mjukvaruutvecklaren Eric Raymond och hans bok ”The Cathedral and the Bazaar”. Där använder Raymond skillnaden mellan basaren och katedralen som en illustration av två sätt att bygga datorsystem. Katedralen är ett verk av få som är solitt och oföränderligt medan basaren ett verk av många som är öppet och föränderligt. Raymond använder basarmetaforen för att beskriva så kallade ”open source”-system, användarbyggda system, inom datortekniken. Men Melissa Mean menar att hans analys ger ”en insikt i hur den kreativa metabolismen kan öka i städer”. För, menar Mean, det behövs nya tankar och metoder i stadsbyggandet om man vill lösa nya problem, från sprawl till klimatförändringar. Man måste till exempel balansera de maktstrukturer som finns och ”på ett mycket bättre sätt ansluta sig till de platser och rörelser där stadens verkliga intelligens och energi återfinns – i människors vardagsliv och kreativitet”.

Genom massans visdom. Men jag återkommer till det. Vad är det som gör en stad? Vad är det som skiljer den stora staden från den lilla. Varför lämnar man Vänersborg för Göteborg? Det stora staden erbjuder en möjlighet, när den är som bäst. ”If they stare let them stare in New York City” som Lou Reed sjunger om vännen Andy Warhol, som lämnade Pittsburgh, Pennsylvania för New York City 1949.  Flykten till den stora staden är en välkänd 1900-tals saga. Men om man lyfter blicken från det personliga. Vad är det som vi förväntar oss av en stad? Vad är det vi vill att den ska göra? En sak tror jag mer än något annat. Den ska vara innovativ. Den ska förändra, vara föränderlig och öppen. Den ska vara en basar, inte en katedral.

Låt mig få ta några exempel på vad jag uppfattar som samtida katedralbyggen. Göteborgs alla evenemang, friidrotts VM och EM. De går under en folklig beteckning men är egentligen undantagstillstånd som staden använder för att bli populär. Det är möjligt att Göteborg verkligen vill identifiera sig som evenemangsstaden, men det är i så fall ett typiskt katedralbygge.

Bilbao är ett annat exempel. Bilbao-effekten har drivit planlöst över framför allt Europa i tio års tid sedan Frank Gehry ritade det där erupterade stålmuseet som fick staden att hamna, som det heter, på kartan. Numera ingår Bilbao, sägs det, i den ”grand tour” som amerikanska turister tar i Europa. Paris. London. Bilbao. Rom. De där turistströmmarna ska inte underskattas, de skapar arbeten , de ger framtidstro, säkert. Men jag har inte läst någonstans om Bilbaos blomstrande innovativa stadsliv.

Katedralbyggena får oss inte sällan att titta i fel riktning, eftersom de är så bra på att fånga uppmärksamheten. Turning torso i Malmö, är ett annat exempel. Men jag tror att de allra flesta som känner Malmö skulle hävda att Malm var en mer kreativ och innovativ stad 1995 än 2005. I vilket fall som helst så gjorde inte Turning torso någon skillnad i det avseendet. Och det var väl heller inte meningen. Men tilltron är gärna stor till liknande katedralbyggen. I sin bok ”The wisdom of crowds” beskriver James Surowiecki hur kollektiv och grupper av människor under rätt förutsättningar är märkligt intelligenta, och inte bara det utan intelligentare än de smartaste i kollektivet. Han tar exemplet Google, sökmotorn, vars världsledande ställning beror på den träffsäkerhet den har. De högst rankade träffarna är nästan alltid de mest tillförlitliga och bästa. Googles framgång bygger på ett system som många är intresserade av men få har någon direkt insikt i. Säkert är att det handlar om att web-sidor viktas i förhållande till varandra genom bland annat deras användning och länkning hos användarna.

De sidor med störst vikt hamnar högst upp. Det är därför du så ofta får upp Wikipedia när du söker på en person. Wikipedia som i sig är en open-source-konstruktion som visat sig närmast lika tillförlitlig som de traditionella expert uppslagsverken. Idéverkstaden Demos arbetar konkret med den här typen av användarrelaterat stadsbyggande. En av de centrala delarna i deras arbete är idén om ”co-production”, att människor ska känna att de deltar i skapandet av platsens historia, och inte bara bli konsumenter. Det ena utesluter nu inte det andra, men Demos framhåller vikten av att vara både och, både konsument och medskapande. Demos nämner en typ av platser som är dåligt utnyttjade i det här avseendet: köpcentrumet. Här är en plats dit många åker, men få är egentligen medaktiva till platsens historia. Den tycks dömd att förbli en blank fläck i det folkliga medvetandet, men varför?

Nu finns det redan de som bygger sina historier i köpcentrumet. Köpcentrumantropologen Paco Underhill skriver i sin bok ”The call of the mall” om den stora mängd amerikanska unga vars första möte med friheten från vuxenvärlden skedde just i suburbias stora mall, köpcentrumet. För dem var den platsen som storstadens frihet. Men Demos vill göra den här erfarenheten till fleras. De föreslår att man utökar köpcentrumets åtaganden och låter det omfatta också bibliotek, teatergrupper, kulturhus, lokaler som är subventionerade, loppmarknader (som den som man tvingade bort med ett idiotiskt beslut när man skulle uppdatera Skärholmens centrum i södra Stockholm). Inte olikt de sympatiska planer som gjorts i Sickla i västra Stockholm där ett stort kulturhus ligger i köpcentrumets absoluta närhet.

De tankar om massans visdom som Surowiecki skisserar i sin bok är en utmaning till tanken att förmågan att lösa problem finns i några få händer. En utmaning av idén om en expert. Och är det något som svensk stadsplanering visat upp under de senaste hundra åren så är det just ett experternas envälde. Bilden av geniet med linjalen eller de allvetande männen med planerna har ritat upp linjerna och volymerna för våra städer. Katedralbyggarna, inte basarbyggarna.

Och ingen kan med bästa vilja i världen säga att det har blivit jättebra, även om det till stora delar fungerar och vi har lärt oss leva med det. Men när den staden nu ska tas vidare in i framtiden är det inte i katedralstaden som vi ska söka svaren, utan i den där staden som mäts ut mellan stålställningarna och tygstyckena i Fuente Vaqueros. ”Den här bokens poäng är”, skriver Surowiecki, ”att det är ett misstag att jaga experten, och dessutom ett kostsamt misstag”. Bilden av experten har en direkt skuggbild i bilden av en stad som Stockholm som en stad med ett centrum omgiven av periferier. I mitten den upplyste despoten, innerstaden, och runt om den parasiterande korkade massan. Massan fattar, konstaterar Surowiecki, så klart ofta irrationella och farliga beslut. Börsbubblor eller upplopp. Men om man ser till att skapa infrastrukturen för besluten, de viktigaste är, menar han, oberoende och mångfald. Meningsmotsättningar och kamp är nödvändigt. ”Det bästa sättet för en grupp att vara smartär att varje person tänker så oberoende som möjligt”, skriver Surowiecki.

Nu skulle det här, översatt till stadsbyggnadsfrågor, kunna tolkas som en sorts evigt samråd inför planerna för nya bostäder eller handelsplatser. Sådana samråd som under den senaste tillväxtperioden avskytts av byggbolag och ibland också av kommuner som vill växa snabbt eftersom de menar att de sinkar och omöjliggör etableringar och tillväxt. Stora samråd är dock inte den bästa stadsbyggnadsmässiga lärdomen att dra från idén om massornas visdom. Utan den lärdom man kan dra är densamma som google har dragit, att vikta platser efter hur folk själva viktar dem. Det som är intressant när Surowieckis tankar hamnar i stadsbyggandet är att de ger möjlighet att lämna idén om att man bör uppfostra människor när man bygger en stad. Och att man istället bör ge sig ut på jakt efter människornas rörelser i staden och försöka förstå dem, och hur man bäst understödjer dem. Alla som har tagit upp en ny dörr i ett hus eller en lägenhet vet vad jag pratar om. Kolla vad enkelt det nu blev när jag inte var tvungen att gå via köket till arbetsrummet. Att bygga en stad handlar inte bara om att bygga ett visst antal bostäder. Det är ju nu med den verkliga staden precis som med den virtuella världen, det är genom högre uppkopplingshastighet som kvalitet skapas. Närheten till kommunikationer, noder, platser där saker sammanfaller. Nu behöver de platserna inte nödvändigtvis uppfinnas på nytt, de finns redan om man bara törs lita på människors rörelser och söka upp dem. En nod som till exempel Gullmarsplan i Stockholm är sorgligt underexploaterad vad gäller till exempel bostäder eftersom den någon gång råkat få etiketten evenemangscentrum med globen och en fotbollsarena. 

De här platserna behöver inte heller ligga i stadens absoluta centrum. Låt mig ge ett exempel. Tunnelbanestationen i Rinkeby i norra Stockholm är kopplad till stadsdelens centrum. Där sker en stor rörelse av människor som kliver in och ut ur tunnelbaneuppgången till centrumets affärer och områdets bostäder. När Stockholms stad planerade en ny dragning av den så kallade tvärbanan, en spårvagnslinje som blivit en succé i södra delen av staden eftersom den gjorde det som inget annat kollektivt kommunikationsmedel i Stockholm gjort så smidigt tidigare, den kopplade samman platser på tvären, inte bara från centrum och ut. När tvärbanan nu ska dras på samma sätt, på tvärs, norr om staden, hamnade i ett förslag en station i Rinkeby på sträckningen mellan Alvik och Kista. En station i Rinkeby centrum skulle öka rörelserna ännu mer, stödja de befintliga och dessutom troligen uppgradera stadsdelens status. 

Men så väljer Stockholms stad, med hänvisning till geologiska, och ekonomiska, förutsättningar att förorda att banan dras nere i en dal, genom ett grönområde, utanför Rinkeby, där Sundbybergs kommun lämpligt nog valt att placera ett nybyggt bostadsområde. Som för att sprida noderna ännu mer i den stad som kallats en av Europas mest segregerade.

Så hade aldrig google gjort. I och med urbaniseringen kring till exempel järnvägsstationerna för mer än hundra år sedan fick vi många nya större städer. Städer som till exempel Nässjö, som till skillnad från sin granne Växjö ville ha järnvägsstation och därför växte till. Järnvägsstationer hade vid den här tiden ganska dåligt rykte om sig att dra till sig fel sorts människor, I en artikel i tidskriften Wired skriver Chris Anderson om hur de här städerna sökte efter ett medium som kunde definiera om den lokala kulturen som fram till dess hade präglat mänskligheten, den som alla inflyttare bar med sig in i städerna. Och så kom film, radio och tv. Och med dem, konstaterar Chris Anderson, föddes blockbuster-kulturen. Som Anderson i samma artikel dödförklarar. I vår tids städer ser det annorlunda ut. ”Nu vänder sig publiken till ett distributionsmedium som inte bara ger fördelar till hittarna. Nu lämnar vi topparnas tyranni och blir en nation av nischer igen, men vi är inte längre definierade av vår geografiska hemvist utan av våra intressen”. No more ”hitism”, skriver Anderson. Han talar om ”the long tail”, den långa svans av till exempel nischad musik  som kommer efter det ”huvud” som är hittarna, och det är svansen som växer och så småningom genererar lika mycket pengar som huvudet. 

Det här är lockande att tänka sig också i en urban verklighet. Den urbana varianten borde kunna beskrivas som en värld utan förutgivna centrum. No more centrumhets. Det handlar då inte om att låta bli att skapa många starka noder utan om att minska avståndet mellan dessa noder och dess omgivning. Chris Anderson konstaterar att det i den virtuella världen sällan är mer än tre ”klick” från en hit och en extremt nischad musik. Vi är alla ovanliga. Idén om att staden och världen har ett eller några få centrum kan vara på väg att utmanas. Tillsammans med idén om experter. Och det kan vara väldigt välgörande för ett stadsbyggande som det svenska eftersom det byggt i så stor utsträckning på just detta. Och det räcker inte att byta ut experterna, från folkhemsmodernister till New-urbanism-post-modernister. Ett litet och i viss mån banalt exempel på vad som kan hända är en stad som Stockholm överger idén om att vara en koncentrisk stad, en stad som hänvisar till ”årsringar” som växer från ett centrum ut mot periferin som det står i översiktsplanen, var det tillfälliga torg som Tensta Konsthall och konstgrupperna av International Festival och Front lät bygga till bostadsmässan i Tensta i höstas, ett torg av plaststolar, planteringskärl och en provisorisk läktare. Det gick att göra snabbt och nästan utan att fråga. Ett glapp i dragningskraften från centrum fick en idé, en innovation, att slita sig loss och bli verklig. Det är ett glapp som jag tror måste få bli vanligare allteftersom nischerna i staden blir fler, mindre och mer spridda.

En stadsbyggare idag kan inte att kunna nöja sig med att prestera ett visst antal bostäder, utan måste rulla ut förutsättningarna för den där lilla mannen med de snidade trätavlorna. Han på marknaden, den där lördagsmorgonen i Fuente Vaqueros, som börjar resa sina stålställningar i gryningen. Polisen som stegar och tar betalt, staden som mäts ut, läggs ut där, mellan tummen och pekfingret. På det stora torget något kvarter bort är det tyst, nästan öde. Marknaden har dragit sig in på de små gatorna och börjar snart väsnas i takt med att förväntningarna stiger. Det kan fortfarande bli en bra dag.

Dan Hallemar

Katedral - till ett pågående arbete av Mats Lodén

”Av alla byggen är bron det främsta”, skrev Anna Greta Wide år 1956 i en samling som hette just Broar. Hon såg bron som ”längtans väldiga andetag”. Och hon stannade vid beteckningar som bågen, spannet, valvet, språnget. Från begynnelsen betecknade katedral eller dôm en bis-kopskyrka - men senare kom det att hänsyfta helt enkelt på en större kyrka. I parodierande syfte kunde också små fiskekyrkor, vars enda utsmyckning var ett från takåsen nedhängande votivskepp, få benämningen katedral. Gör dig ett tempel i mitt bröst, heter det i Martin Luthers psalm från år 1535. 

En katedral är förvisso varje människa, en bräcklig byggnad ställd under sol och måne. I all vår bristfulla fullkomlighet är vi alla små tempel, öppna eller inne-stängda, lyhörda och ljusöverbringande eller trångsynt tilltäppta likt hermetiska kärl, värnande blott vårt eget. Anna Greta Wide lämnar ut oss till den kraft som kanske är och spörjer i sitt tvivel: ”Du som vet vad för ett verk vi är, slut dina stora läkedomshänder omkring oss, böj dig över oss, böj dig djupt över oss i vårt mörker, förbarma dig.” Också ljusmystikern i Sunnansjö, Olle Svensson, reflekterade över byggnadsverk och broar. I stycket Angående rundbågen, i tankeboken Betraktelser kring ett lyse i skogsranden, anger han att brons båge ”talar till inbillningen och drömmen”. Han hänförs över den geniala uppfinningen i detta att skapa tak utan tvärbjälkar med en succesiv inböjning av murväggarna. Och denna teknik återfinner han också på ställen där pörten och torp en gång stått och nu bara källarens rundvalv står kvar som en erinran om att här en gång pågått en vardagens tvekamp. Rundvalvet var för Olle Svensson en miniatyr av vintergatans gränslösa båge: ”den är den lugna dyningens metriskt fulländade mönster, de samlade vågornas, den naturliga övergången från våg till våg”. Spetsbågen såg han som katedralernas, krigarnas, korsfararnas och despoternas - den livsföraktande himmels-drömmens båge. ”Rundbågen är livets och fredens båge - samfärdselns båge - skeppens väg över haven följer jordens rundning”. Rundbågen knöt människor och världar samman - men spetsbågen siktade mot höjden som moderna raketer. ”Spetsbågens murar mötas aldrig”, konstaterar han. 

Tage Aurell - den ordknappe mästaren, kom oense med religionsläraren under gymnasietiden och skrinlade präststudierna, blev journalist i stället, stack till Frankrike och levde under knapphetens kalla stjärna. Han studerade kyrkobyggnader och katedraler och skrev initierade uppsatser adresserade till tidningspress i hemlandet. I Liten fransk stad vandrar han med sin Kathrine runt till vinskörd och glasbruk och lär känna prästmän i små omständigheter med oftast lomhörda församlingsbor. I de skrovliga, färgade katedralfönstren bryter ljuset i mångskiftande effekter, och en hastig stund blänker också som penslad med bladguld ditt skalliga änne.

Erik Yvell

Erik Yvell debuterade 1980 på LTs förlag med kortprosasamlingen ”Slutavverkat”. I sommar kommer  hans 26:e titel, ”Utanför börsnoteringen”, berättelser om tillknöcklade människor.

Katedralresningen i Falun

Här är ett bildspel med ljudupptagning av Katedralresningen i Falun den 16 maj. Tack till Andrew Scott för ljudupptagningen och Stig Mylfalk för fotografier.

En dag i Katedralens kraftfält

8.17 Upptäcker att jag kan se katedralen från mitt arbetsrum. De blå valven skymtar mellan  trädgrenarna och över taken på de parkerade bilarna. En liten vridning på huvudet och jag har den i mitt synfält. Det känns bra.

9.53 Cyklar mot Medborgarplatsen. När man kommer från stan ser man de genomblå strävpelarna spegla sig i Faluån. En man går mot katedralen och talar i sin mobil. När han kommer fram stannar han, stänger av den och går in mellan valven. Sen står han där. Andaktsfullt. Registrerande. Själv går jag sakta runt katedralen. Den vrider sig, rör sig, byter skepnad allt efter som jag rör mig. Öppen från alla håll strävar den uppåt, uppåt. Jag tänker på hur fint den skulle passa in i bokskogen runt Wanås slott www.wanas.se nere i Skåne. Där borde den landa för gott när den rest färdigt i landet. 

11.00 En liten flicka i röd klänning balanserar koncentrerat på det blå fundamentet. Ingenting kan störa henne. Hon och katedralen tycks vara ett. Hennes pappa går in och balanserar han också. Så vips, är hon färdig och springer ner och kastar sten i ån i stället.

12.23 Sitter på en av cementbänkarna som står runt Medborgarplatsen. På håll ser jag troligtvis ut som en del av installationen. Jag har en regnjacka på mig som har nästan samma blåa färg. En arbetskamrat kommer förbi och undrar vad jag gör. Vi enas om att katedralen borde stå här för jämnan. Den gör sig så bra på den gröna gräsytan utanför konsthallen. En man går fram och tillbaka på behörigt avstånd. Han plockar fram en kamera och tar bilder på installationen som just nu även inbegriper mig. 

12.50 Nu regnar det i Falun. Katedralen är inte direkt något skydd för den som vill komma undan regnet. Det finns inget tak, bara himmel. Jag tror inte heller att den är särskilt bra som vindskydd. 

14.34 En skolklass vimlar in och tar katedralen i besittning. Den förvandlas plötsligt till ett skepp med höga master att klättra i. Läraren står kvar på däck när hälften av ungarna klänger i de blå bjälkarna.

16.42 En ensam kille sitter på stenfundamentet utanför installationen. Han ser ut som om han sitter och väntar på någon. Kanske har katedralen redan blivit en plats att mötas vid?

17.15 Tar en sväng runt Medborgarplatsen, vänder den tomma katedralen ryggen och cyklar hemåt. Bygget utan väggar står kvar och väntar på sina människor. Hur var det nu Mats uttryckte det? ”Aktören blir, tillsammans med tiden, rummet och formen viktiga beståndsdelar i verket. Just det. Precis så tycks det vara.

Agneta Barle, Skribent, Ordförrådet www.ordforradet.com

Tar krisen död på kulturen?

När ekonomiska kriser dyker upp i kommuner och landsting kan kultur- och musikskolor ligga illa till. Små bibliotek utanför centralorterna lever farligt och musikfestivaler ställs in. Museiverksamhet läggs ned eller sköts helt av ideella krafter. Studieförbund får radikalt minskade budgetar och besöken av författare och andra kulturevenemang upphör. Bristen på pengar skapar i värsta fall ett kulturellt vakuum som med all säkerhet minskar glädjen, kreativiteten och framtidstron hos befolkningen.

Av tidigare ekonomiska kriser i kommunerna, men även hos staten, vet vi att s.k. frivillig verksamhet – d.v.s. uppgifter som kommunerna enligt lag inte är skyldiga att ägna sig åt som idrott, kultur, föreningsaktiviteter m.m. – alltid helt eller delvis är hotade när resursströmmarna stryps. Det märkliga med detta fenomen är att en kris som ofta påverkar människors vardagsliv, arbeten, service och boende på ett dramatiskt och negativt sätt inte leder till större kultursatsningar när man som bäst behöver dem. Istället förstärks de negativa förväntningarna som krisen ger upphov till och de processer som minskar människors handlingskraft och initiativförmåga.

Det finns ju kommuner, även på landsbygden, som trots hårda budgetramar håller fast vid sina offensiva kulturmål. De är inte många men de finns. Smedjebacken är ett sådant exempel på nära håll. Anledningarna till att kultursatsningarna borde öka i kristider och åtminstone inte snävas åt är många. Vi vet att kultursatsningar inom områden som teater, musik, måleri, konsthantverk och författarverksamhet stärker människors självförtroende, glädje, samvaro med andra och kunskaperna om egna kvaliteter, resurser och intressen. Vi vet också att människor i alla åldrar både själva vill delta i och uppleva olika kulturella processer på arenor med olika utbud. Tillsammans ger sådana möjligheter och miljöer ett bra liv för individer och hela samhällen.

Vi har de senaste 20 åren haft en engagerad debatt om kulturens betydelse för en orts, kommuns eller regions framtid och ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling. Arvika och Hällefors är kommuner som genom att satsa ambitiöst på alla barns och ungdomars deltagande i ortens traditionella och nya kulturaktiviteter dels vill ge unga människor en bra och kreativ start i livet och dels familjer i allmänhet ett extra argument för att bo kvar i eller flytta till kommunen.

Notodden, som är en gammal bruksort i södra Norge, försöker att via satsningar på en högkvalitativ och internationellt känd bluesfestival, ett utvecklat konsthantverk och ett brett kulturutbud i en attraktiv gammal kraftverksmiljö att byta en gammal industrimiljö mot en modern arbets- och bostadsmarknad. Operafestivalen i Savonlinna i Finland, Holstebros välkända kultursatsningar på mellersta Jylland i Danmark och Musik vid Siljan på hemmaplan har det gemensamt att de vill visa kulturens betydelse för människors upplevelser och känslor men även för berörda samhällsmiljöers självbild och framtidsambitioner.

Till syvende och sist är ändå kulturinvesteringar och kulturaktiviteter något självklart och nödvändigt för att ta till vara människors rika resurser och behov av ett mångdimensionellt och bra liv. Om detta faktum samtidigt kan vara till nytta för en kommuns eller regions ambitioner att växa och utvecklas och ge människor kraft att stå emot och inte nedslås av en sämre arbetsmarknad och en tuff familjeekonomi talar detta till förmån för bevarade eller helst ökade kultursatsningar. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs modiga politiker, aktiva kulturarbetare och medvetna medborgare för att försvara kulturen när krisen är som värst. Att vinna den kampen skapar knappast en enda förlorare i en region som Dalarna.

Ronny Svensson, Landbygdsforkare

Adolf Fredriks kyrka

Kyrkvaktmästaren börjar känna igen mig som den

som kommer in i hans kyrka om eftermiddagarna

och sitter tyst i en bänk, betraktande altartavlan

där marmorn ger ett återsken av morgonljuset

då Kristus jublande stiger ur graven

med armarna utsträckta till flykt. Hans kropp

så vackert utmejslad att jag måste gå närmare

för att se om konstnären glömt vad som skedde innan.

Nej, levrat blod går inte att återge i marmor, 

men där finns märken efter spikar i hans händer,

knappt urskiljbara. Ur sömnens djup rusar han mot himlens

till ett nytt liv. Snart ska han svepas i det blåa 

utan bitterhet mot dem som pinat honom.

Han ska älska dem högt uppifrån, så sägs det, och förlåta.

Kvar nedanför i vinddraget grupperar sig gestalter, så sköna

att det knappt går att skilja änglarna

från vaktposten som lugnt slumrar vidare,

oförmögen att hålla vakt mellan döden och livet.

Kyrkvaktmästaren går diskret ut på kyrktrappan 

för att röka en cigarrett och överlåter

det välvda rummet åt mina tankar,

så att de kan sväva fria mot stenvalven

som slagits över honom som stiger mot skyn,

som om man ville hålla honom kvar här 

i en något rymligare grav. Ännu ett tag,

ännu ett tag här hos oss,

vi som gärna vill ha kärleken på nära håll

och bara undantagsvis skymtar miraklet.

Hur långt ska det följa mig? Några kvarter? Några timmar?

Genom natten? Eller bara flamma upp

ett ögonblick på kyrkogårdsgången

när solen bryter fram och jag ser smältvattnet glittra

i avtrycken från räfflade gummisulor?

Gunnar Harding